Vilken lyckad pr-kupp! Thomas Bodström kan verkligen förvalta sitt ”varumärke”. Vilken författare skulle inte vara överlycklig över lika mycket uppmärksamhet som Bodström fått för sin andra politiska memoarbok på sju år? Egentligen innehåller den inte några verkliga nyheter. Det som uppmärksammats är framför allt inblickarna i det socialdemokratiska partiets inre liv och hans uppenbara oro för partiets framtid. Han menar att det är nödvändigt med genomgripande förändringar.
Boken handlar också om mycket annat. Den är skriven i en humoristisk och ibland självironisk stil. Bland annat har han ett helt kapitel om sina egna misstag. Han skriver om riksdagens omoderna arbetsformer, om hur tråkigt det är när riksdagsgruppen sammanträder och hur fantastiskt kul det är att ha makt som minister. Det är lättsamt och inte särskilt djupsinnigt. Först mot slutet av boken kommer han in på det som uppmärksammats i debatten: förhållandena i det socialdemokratiska partiet, falangstriderna, Mona Sahlins avgång (enligt henne en kupp) och annat som upprört många partimedlemmar som kallar författaren för svikare och annat ännu värre.
Men Thomas Bodström är oväntat ärlig och övertygar i sin kritik. Han har alltid varit mer populär utanför partiet än bland ledande partikamrater. En viktig orsak är att han rekryterades direkt till regeringen av Göran Persson innan han ens var medlem i partiet. En riktig sosse ska börja i ungdomsförbundet, göra karriär i kommunen eller facket, bli riksdagsman, kanske ordförande i ett utskott i riksdagen, bli vald till partistyrelsen och först därefter – kanske – få en ministerpost. Thomas Bodström hade en pappa som var socialdemokratisk minister, så han är både sosseadel och utböling, vilket han själv humoristiskt konstaterar. Han har kort sagt fel bakgrund.
Det socialdemokratiska partiet är delat i två falanger, traditionalister och förnyare. Mona Sahlin gjorde fel när hon försökte genomdriva förnyelsen alltför fort, menar Thomas Bodström. Hon skulle ha enat partiet först, sedan förnyat politiken och slutligen tagit itu med förnyelsen av partiet. Genom att driva på förändringar i ett snabbt svep skapade hon onödiga motsättningar, anser författaren vidare. Och det ligger nog en hel del i det. Ett annat misstag var att ta med Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet. Traditionalisterna ville helt enkelt få bort henne. Enligt Thomas Bodström var deras kandidat Pär Nuder. Panik bröt ut när det visade sig att han faktiskt inte ville bli partiledare. Den ena kandidaten efter den andra sa nej, och sedan fanns Håkan Juholt kvar, ”ett osäkert kort”, enligt Thomas Bodström. ”En medioker deckarförfattare”, blev Håkan Juholts replik, så man förstår att det inte var så lockande för Thomas Bodström att fortsätta som riksdagsman med Juholt som partiledare.
I boken säger Thomas Bodström att han är färdig med politiken. Men i en intervju säger han att han inte vill återvända till politiken ”på många år”. Det kanske ska tolkas som att han väntar tills Håkan Juholt har avgått. Socialdemokraterna har inte gott om lika populära politiker som Thomas Bodström, så chansen kan nog återkomma.