Utsatt för rasism gång på gång

Mara Lees nya diktsamling står öga mot öga med hatet i en omskakande poetisk undersökning av litteraturen.

Kärlek och hat är stundtals svåra att skilja åt i Mara Lees nya diktsamling.

Kärlek och hat är stundtals svåra att skilja åt i Mara Lees nya diktsamling.

Foto: Märta Thisner

Litteratur2018-01-15 15:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Att läsa ”Kärleken och hatet” är som att lukta på bensin. Texten drar mig till sig i sin förförande skönhet och med sin spänning, flera gånger upptäcker jag att jag har ansiktet väldigt nära boksidan för att plötsligt få ett slag i ansiktet och vända mig bort med en smak av illamående i munnen.

I öppningsdikten befinner vi oss i ett rum intill havet, en scen som påminner om den franska författaren Marguerite Duras texter, och några sidor senare skriver Lee att Duras ”lärt två generationer kvinnor känna sambandet mellan modern och havet” (franskans mère och mer).

Låter det akademiskt?

Det här en diktsamling som blandar ett akademiskt tänkande med det poetiska, en undersökning av litteraturen genom poesin men också en dikt som stundtals släpper frågorna och bara gör.

Spänningen som dikten lyckas bygga upp är ovanlig och berättelsen blir alltmer tydlig ju längre in i boken vi kommer.

Diktjaget utsätts gång på gång för rasism i olika situationer – på en äng, i affären eller på en begravning. Hatet kommer chockartat utspritt över sidorna, inte olikt delar ur den amerikanska författaren Claudia Rankines diktsamling ”Medborgare”.

Lee har många textfränder och i boken nämns flera poeter, det här är verkligen en bok för den som är intresserad av poesi! Men det är också en bok jag skulle kunna ge till den som säger sig aldrig läsa dikt. Stundtals beter den sig mer som en roman och skulle därför kunna vara en bra inkörsport till poesin.

Jag vill inte avslöja för mycket men en man som tar mycket plats i boken har en runa tatuerad på armen och diktjaget förväxlar honom ständigt med en person från det förflutna. Lee skriver: ”jag kysser hans handled, hans bleknande dödsruna. Platsen jag borde ha fruktat mer än något annat (...) Jag går självmant in genom dörren, tar av mig kläderna med en växande insikt om att förnedringen utanför detta rum är långt värre”. Att själv ta kontroll över våldet blir ett sätt att uthärda.

Det är när historien är som närmast jaget boken är som starkast, eller åtminstone är det de scenerna jag kommer att bära med mig. Hur barnen står i fönstret och betraktar modern gräva i trädgården: ”varför gräva i jorden, undrar barnen. Vi är redan fulla av hål”. Eller den långa vibrerande scenen på stranden som blir avgörande. I ”Kärleken och hatet” är modern och havet nära sammanvävda med döden: ”Hon ser inte modern för alla vågor”. Kärlek och hat är stundtals svåra att skilja åt.

Litteratur

Mara Lee

Kärleken och hatet