Utopiernas utopi

Staten, det är jag! förkunnade Ludvig XIV, och detsamma har envåldshärskare i alla tider hävdat, i den mån de haft någon föreställning om en stat. Staten, det är dom där! har däremot varit småfolkets och de förtrycktas uppfattning, antingen "dom" utgjorts av feodalherrar med ärvda privilegier eller andra grupper som på något sätt roffat åt sig pengar och makt. En som fick nog av självisk maktutövning i alla former var Platon, överklasspojken som växte upp i ett Grekland sargat av inbördeskrig och politiska omvälvningar. Hans svar på de orättrådigas styre lyder: Staten, det borde vara vi! Och med vi menade han filosoferna.Hur han tänkte sig den saken mera konkret är ämnet för hans dialog Staten, en diger lunta på 500 sidor i den nyöversättning som Jan Stolpe nu ger ut inom ramen för sitt storslagna enmansprojekt Platons skrifter i sex volymer, varav denna utgör nummer 3. Redan med de två föregående har han bevisat sig vara rätt man för uppgiften. Den säkra stilkons-ten står han för själv, när det gäller filologiska och historiska knepigheter har han haft hjälp av en liten stab experter.Platon fnyser åt demokratinStaten är inte vilken gammal antik klassiker som helst utan en av de inflytelserikaste skrifterna i hela den västerländska litteraturen. Fackmännens kommentarer och tolkningar är tallösa, men viktigare är de politiker och författare som inspirerats till egna visioner av en bättre samhällsordning. Genren utopi går tillbaka på Platon och utopister av de mest skilda slag har fortsatt den dialog som förs med den platonske Sokrates som diskussionsledare. Han kan vara nog så odräglig i den rollen och tvinga sina samtalspartner till mesigt medhåll ("Ja visst, Sokrates, du har alldeles rätt, så måste det förhålla sig ?"), men det väsentliga är att motargument inte bara tillåts utan bildar förutsättningen för att tankarna ska kunna utvecklas vidare. I dag skulle vi kanske lättsinnigt vilja kalla ett sådant samtalsklimat demokratiskt, men Platon fnyser åt allt vad demokrati heter. För honom var det något mycket suspekt. Han hade på nära håll sett vart det styrelse-skicket kunde leda: bl a till orättfärdig avrättning av hans älskade mästare Sokrates.Uppseendeväckande jämställtVad var det då han ville sätta emot maktmissbruket? Han föreslår till att börja med en tredelning av (den fria) befolkningen i ett samhälle av rimlig storlek, som den tidens Athen. Som bas tänker han sig den stora mängden av produktiva medborgare, arbetare, hantverkare osv, och i toppen en liten styrande elit sammansatt av filosofer, vilket i detta sammanhang betyder noga utvalda individer som genomgått en mycket lång fostran och där-igenom kan förväntas ha det gemensamma bästa för ögonen och garantera rättrådighet. I mitten vill han ha ett skikt av "väktare" som fyller polisens, militärens och byråkratins uppgifter. Även väktarna måste vara garanterat rättrådiga och han skisserar ett utförligt program för deras utbildning som ska innehålla lika mycket intellektuell och moralisk fost-ran som fysisk träning.I ett mycket omdiskuterat avsnitt kommer han in på förhållandet mellan könen och framför rent uppseendeväckande jämställdhetsidéer. Det gäller särskilt väktargruppen som ska bestå av både kvinnor och män på lika villkor och med gemensam utbildning, även i kroppsliga idrotter. Deras livsstil blir oförenlig med vanlig familjebildning och de ska därför bilda ett kollektiv där fasta sexuella och känslomässiga relationer inte har någon plats och barnen i lika mån tillhör alla inom gruppen.Lätt att finna bristerOm vi sammanfattar Platons utopi i satsen Staten, det borde vara vi filosofer! så är det viktigt att trycka på "borde". Han var inte så naiv att han trodde på sina idéers praktiska förverkligande rätt upp och ner. Ett experiment som han fick tillfälle att utföra på Sicilien slog inte väl ut. Och inte har det lyckats bättre för dem som i senare tider försökt. 1900-talets kommunistiska utopier i Sovjetunionen och Kina hämtade — på slingriga vägar — många idéer från Platon.Det är lätt att peka på brister i hans vision. Friheten t ex finns det inte stor plats för. Och tanken att det upplysta förnuftet löser alla problem stöter på två stora hinder som han inte kände till eller räknade med: de instinkter till samhällsorganisation som den biologiska evolutionen lagt ner även i männi-skan är det ena, och känslolivets intima samspel med det rationella tänkandet det andra. Hans hårt reglerade och toppstyrda stat av rättrådiga härs-kare ter sig långa stycken som rena mardrömmen.Till de otrevliga inslagen hör också det radikala fördömandet av de sköna konsterna. Musiken påverkar känslorna bortom förnuftets kontroll och är därför samhällsfarlig. Den avbildande konsten, antingen det är måleri eller berättande litteratur, förfalskar verkligheten och för den ett steg längre bort från de rena, eviga urbilderna. Kommissarie Platon kan vara rent outhärdlig när han går på som värst.Poetiska höjdpunkterMed all sin logiska skärpa motsäger han dessutom sig själv — i sin författarpraktik. Dialogen Staten är liksom flera av hans andra verk uppbyggd efter konstnärliga principer, och några av höjdpunkterna är berömda för sina poetiska kvaliteter. Bilden av människans existentiella belägenhet när hon i jordelivets grotta ser den eviga elden kasta sina skuggor på väggen är en sådan litterärt utförd episod, en annan den avslutande "myten" om Er, mannen som efter en nära döden-upplevelse återvänder till livet och berättar om vad vi alla har att vänta oss på andra sidan.Storslaget och avskräckande, orimligt och fascinerande blandas huller om buller i denna märkliga utopi, och vad man än må tycka om Platons extrema idéer och förslag kan man bara vara tacksam att få tillgång till dem i Jan Stolpes eleganta och lättflytande översättning.