Utomordentligt om nyantiken

Margareta Nisser-Dalman har skapat ett osedvanligt attraktivt aktstycke, ett lärdomsprov som ackompanjeras med illustrationer av hem i Falun för landshövding och brukspatroner i Gästrikland och Dalarna årtiondena omkring år 1800. Residenset i Falun, skapat av Johan Magnus af Nordin, landshövding, blev en estetisk normkälla för vad som utfördes vid bruksägarnas hem i Högbo, Åby, Tolvfors, Bofors, Forsbacka, Stjernsund, Garpenberg, Grycksbo och Furudal. Den konsthistoriska framställningen visar hur släktskap, vänskap och affärsförbindelser skapar en täthet i utförandet och utsmyckningen av hemmen. Den vidgas till att bli ett stycke industrihistoria.Johan Nils Asplind var den som skötte utsmyckningarna i dessa hem. Om honom upplyser uppslagsboken Svenskt Konstnärslexikon att han var rådman, målare, hovmålare och en skicklig dekoratör "men alltför osjälvständig för att kunna tillerkännas någon större grad av konstnärlighet". Till detta kommer denna summering: "Han följde helt rådande moderiktningar och arbetade gärna efter förlagor".Margareta Nisser-Dalman har i sin doktorsavhandling Antiken som ideal återgett Asplinds verk med stor generositet i en serie utomordentliga bilder, som får oss att bilda en annan uppfattning. Äreräddningen visar på andra värderingsgrunder än originalitet och självständighet hos konstnären. Han har arbetat med förebilder och med sina medarbetare i dekorationsfirman spritt antikens ljus och bildvärld i gamla bondebygder, där bruksherrgårdarna blev centra för bildning och kultur.Den stil som varierades i dessa herrgårdsmiljöer brukar kallas för nyantik. Att antiken i olika perioder gav förebilder efter det romerska rikets fall i olika renässanser från Karl den store och fram över barockens 1600-tal är väl bekant. Intensiteten ökade med tillgängligheten av skrifter av Vitruvius, Plinius den äldre och andra. Arkeo­logiska samlingar bidrog med kunskaper, men länge saknades goda förebilder för måleriet. Man fick mestadels nöja sig med skriftliga beskrivningar och dekoreringar på keramik.En verklig kunskapsrevolution gav utgrävningarna av Pompeji och Herculeanum på 1700-talet. Här uppdagades under den aska som Vesuvius hade spritt målningar och föremål. Trots alla förbud började handel bedrivas med fynd. Artister tecknade av vad som påträffades. Goethe berättar att han vid sitt besök i Neapel märkte hur tjuvar kom nattetid till den engelske dip­lomaten William Hamilton, som prydde det hem där hans hustru residerade. Hon blev Lord Nelsons bekanta älskarinna. Förlagor levererades till industriidkaren Josiah Wedgwood som i England producerade det nyupptäckta flintporslinet. Denne som blev Charles Darwins morfar bidrog till spridningen av detta nyantika stilideal. I Rom blev konstnärer som Sergel präglade av nyantiken. Gustaf IIIstuderade på sin italienska resa den nya stilen.När kungen lät uppföra sin paviljong på Haga, var Jean Baptiste Masreliez den kompetente introduktören av nyantika dekoreringar. Johan Magnus af Nordin fick del av dessa. Margareta Nisser-Dalman visar skickligt samband med vad Johan Nils Asplind åstadkom i Dalarna och Gästrikland. Det är väl möjligt, men inte säkert, att andra slott och herresäten gav förebilder — till exempel Stockholms slott, Rosersberg, Forsmark och uppländska bruksherrgårdar.Det är ett tätt nätverk av inflytelser som Margareta Nisser-Dalman rekonstruerar som resultat av omsorgsfulla arkivstudier. Man imponeras av det illustrativa materialet. I startgroparna till konsumerandet av boken får man en flott djupsinnig framställning av något som ser ut vara en metodisk grundval men som snarare blir en bildmässig teoretisk överbyggnad på en traditionell humanistisk forskning. Man får några sidors läsning om — mon Dieu — Pierre Bourdieus filosofi.Detta frestar till en utvikning. Även svensk humanism har drabbats av den tyska smitta som utgick från nazisten Heideggers filosofiska existentialism. Genom Sart­re som hade ett tyskt möderne omformades den till franska sjukan. Den växte fram efter andra världskriget i form av allehanda sekter, psykoanalytiska och marxistiska. Lacan stod för psykoanalysen. Den ursprunglige nazistiske belgaren de Man spred till USA dekonstruktivismens evangelium. Namnen blev många på symtomen för den franska sjukan ur vilken kom blemmor som poststrukturalism, det kollektivt undermedvetnas arketyper och folkliga förkunnelser för gräsrötterna. Nu har det sociala kapitalet, som är grundvisionen i Pierre Bourdieus filosofi kommit in i svensk konsthistoria.Margareta Nisser-Dalman ser landshövdingens och brukspatronernas skapelser som ett bildningens och kulturens kapital. Den högtidliga inledningen lägger varken till eller drar ifrån vad som har åstadkommits i avhandlingen med traditionellt humanistiska metoder.Det är en vacker bok, en lärorik läsning och ett äreminne över brukskulturen i Sverige, då järnbruken skapade en konjunktur strax före Bessemer-processens industriella revolution i vårt land. Högbo låg först i vårt land att pröva denna nya hantering, men då stod de nyantika byggnaderna och dekoreringarna redan som gamla välbevarade monument i landsorten. Margareta Nisser-Dalman redovisar för ett konstens kapital som kommer att ge avkastning i kommande forskning rörande spridning av smakideal ut i avlägsna regioner i vårt land.