Utmärkt om Himmler och mordpolitiken

En av de stora debatterna om nationalsocialismen har gällt om det tidigt fanns en plan att mörda judarna eller om "den slutgiltiga lösningen" stegvis tog form under andra världskriget. Den intentionalistiska tolkningen pekar på att avsikten att utrota judarna förkunnades tidigt av Hitler, och de tillskriver honom och ideologin en central roll för Förintelsen.

De så kallade funktionalisterna tar fasta på att nationalsocialisterna först satsade på tvångsemigration, sedan på deportation av judarna till Madagaskar. Mördandets radikalisering - från att skjuta judiska män i Sovjetunionen till att försöka mörda alla judar, inklusive kvinnor och barn, inom hela den nationalsocialistiska maktsfären - visar att det inte fanns en plan från början. Funktionalisterna tonar ner Hitlers roll och tillmäter initiativ från lokala makthavare en avgörande betydelse. Dessa ville bli av med judarna inom sina ansvarsområden och när man inte kunde deportera dem vidare österut på grund av utvecklingen på östfronten, började man mörda dem.

Nyare forskning har emellertid visat att en polaritet mellan centrum och periferi, mellan ideologi och byråkrati, är missvisande. Bilden av mordet på judarna har blivit mycket klarare sedan 90-talet, bland annat på grund av att Sovjetunionens fall gjort nya dokument tillgängliga. I dag är de intentionalistiska och funktionalistiska positionerna integrerade till en komplex bild av hur olika nivåer samverkade. Initiativ underifrån var viktiga, men de blev förstärkta och samordnade centralt, framför allt av Reichssicherheitshauptamt, RSHA. Michael Wildt har i Generation des Unbedingten (2002) visat att funktionärerna där - påtagligt högutbildade - inte såg sig som regelstyrda byråkrater, utan som ideologiska soldater, redo att fånga upp initiativ och improvisera. Konkurrensen mellan de organisationer som hade ansvar för judepolitiken drev fram allt radikalare förslag, men alla tävlade om att uttolka Hitlers vilja och var beroende av hans stöd.

Hur ideologi, krig och maktkamp inom NS-hierarkin samverkade i terrorns utveckling illustreras av Peter Longerichs Heinrich Himmler. En biografi (861 s, Norstedts, översättning Johan Flemberg). Författaren är en av de ledande tyska auktoriteterna på förintelsen och väver skickligt in den senaste forskningen i sin framställning. Boken blir därför en välbehövlig uppdatering av litteraturen på svenska. På det hela taget lyckas Longerich också balansera det biografiska och det strukturhistoriska perspektivet på ett klokt sätt.

SS-chefen Himmler var en drivande kraft i mordet på judarna och terrorn i Tredje riket generellt. Han sade till Wehrmachtgeneraler 1944 att han fattade beslutet att också mörda judiska kvinnor och barn. Det framgår dock att beslutet föregicks av täta möten mellan Hitler, Heydrich och Himmler. Det är inte sannolikt att den senare skulle ha fattat ett beslut som Führern inte hade sanktionerat.
Himmler var lojal mot Hitler ända till krigets absoluta slutskede. Men det fanns spänningar mellan dem. Hitler beundrade det antika Rom och det brittiska imperiet och hade inte mycket till övers för den germankult som Himmler bedrev. Hitler tog också offentligt avstånd från ockultismen, som fascinerade Himmler. Det framgår vidare av Longerichs biografi att Himmlers centrala ideologiska antagonism varken gällde judarna eller kommunismen, utan kristendomen. Men detta var en uppgörelse som måste vänta till efter kriget, ansåg han.

Utifrån Himmler kan man visa hur mentaliteten radikaliserades. I ett pm till Hitler i maj 1940 hävdade Himmler att fysisk utrotning av ett folk var "ogermanskt och omöjligt". Men hans inställning förändrades genom angreppet på Sovjetunionen 1941. Tidigare hade han trott att en rasmässig nyordning låg i framtiden. Nu tycktes den kunna genomföras på kort tid. I det germanska storrike som Himmler såg framför sig, skulle SS spela en ledande roll, och hans agerande syftade till att befästa organisationens ställning.

Himmlers personlighet hade stor betydelse. SS speglade hans egna fobier och fördomar, och utan hans förmåga att förena repressiva befogenheter skulle den nationalsocialistiska terrorn sannolikt ha varit mindre fruktansvärd, hävdar Longerich. Men han reserverar sig mot att Himmlers agerande kan förklaras av hans psykologi, som om denne bar på dessa mordiska planer som sedan länge bara väntade på rätt tillfälle. Hans agerande måste framför allt ses i relation till hans rasistiska utopiska mål och till krigsförloppet, menar Longerich. Den enorma drabbningen mellan Tyskland och Sovjetunionen tycktes för många utspela sig på en historisk ort, där de vanliga måttstockarna inte gällde, där det som tidigare varit omöjligt inte längre var det. Och eftersom man verkställde folkmord för ett "gott" syfte, kunde man förbli en "anständig" - ett av Himmlers favoritord - människa.
Jag tror att Longerich har helt rätt i att tillmäta förloppet på östfronten en stor betydelse, men att man kan ge det en något annorlunda betoning. Stora krig initierar på ett dramatiskt sätt det som på engelska kallas "shifting baselines". En genomförd våldshandling påverkar attityden till vad som nödvändigt och möjligt att genomföra. Angreppet på Sovjetunionen innebar en oerhörd destruktiv läroprocess. Man började med att mörda selektivt, såg att det gick och vidgade successivt mordpolitiken.

Utmärkt om Himmler och mordpolitiken

SS-chefen Heinrich Himmler var en drivande kraft i mordet på judarna. I en utmärkt biografi visar Peter Longerich hur ideologi och maktkamp samverkade, skriver Kay Glans.