Utmanande av undertextens mästarinna

Den unga franska Claire Castillon hade redan fem romaner, en teaterpjäs och flera novellsamlingar bakom sig, när hon i fjol gav ut Insekt, också den en novellsamling. Hon har kallats djärv och nydanande. Allra djärvast är hon i Insekt, där de nitton novellerna behandlar förhållanden mellan mor och dotter ur vad som verkar vara ett hatperspektiv.

Det är ingen tillfällighet att bokomslaget pryds av en skalbaggeliknande insekt med mänskliga drag. Eller att kvinnan i titelnovellen är besatt av skalbaggar. Blinkningen till Kafka kunde inte vara tydligare. I hans Förvandlingen finner sig Gregor Samsa en dag förvandlad till skalbagge, han har dragit sig inom sitt skal för att skydda sig mot föräldrarna.

I Insekt får berättarjaget en tavla av sin man. Den föreställer en kvinna som liknar en insekt. Är budskapet att hon bör dra sig undan när han förför deras dotter... Eller att hon är skyddslös mot mannen med hans starka skal, hans rustning och hans antenner... Ingenting är entydigt hos Claire Castillon. Hon excellerar, precis som Kafka, i undertexter. Det är det som gör henne så spännande, så utmanande. Utmanande framför allt för den som tror på begreppet modersinstinkt. Men lika lite som mödrarna i Bröderna Grimms sagor är Castillons mödrar "tillräckligt goda" för att låna psykoanalytikern D W Winnicotts definition. I Bara en kastar modern ut den ena av sina tvillingar genom bilfönstret, i Det går att bota förgiftar modern sin dotter med sin egen avföring, i En rosa bebis döljer en kvinna sin graviditet för mannen och lämnar det namnlösa barnet på sjukhuset. Det är Hans och Greta, Snövit och Rödluvan i ny tappning.

Som den franska filosofen Elisabeth Badinter har visat i The Myth of Motherhood var de franska mödrarna föregångare i konsten att göra sig av med barn som var till besvär. De skickades till änglamakerskor, ofta av hänsyn till mannen, som inte fick störas och som så snart som möjligt borde få tillbaka sin sängkamrat. Det förekom också, och förekommer fortfarande, regelrätta barnamord i de fransktalande länderna. Nyss hemkommen från Bryssel har jag i färskt minne notisen om fembarnsmamman som skar halsen av alla sina barn, ett efter ett, i mannens frånvaro. Claire Castillon vrider skoningslöst ett kulturellt trauma mot det absurdas yttersta gräns. Det är skickligt gjort.

För att återgå till Badinter: hon betonar att barnamord eller övergivande av barn aldrig är bevis på likgiltighet. Sin skuld kan mödrarna inte komma ifrån. Det är också temat eller snarare undertexten hos Castillon. Det som ser ut som en skymf eller outhärdlig aggressivitet kan dölja motsatsen. Så blir hennes noveller en lektion i psykoanalys. Att vi människor inte känner de verkliga drivkrafterna bakom våra handlingar, att vi är offer för självbedrägeri var en av Freuds viktiga slutsatser.

Jag gratulerar det nya förlaget Sekwa till dess satsning på översättningar av verk av unga franska kvinnliga författare. Det är bara att hoppas på att debuten med Insekt följs av fler lika stimulerande och provocerande volymer.

Utmanande av undertextens mästarinna

Som obehagliga sagor är novellerna i Claire Castillons nya bok, skriver Marianne Jeffmar.