Utlämnande uppgörelse
Pia Ingström förvandlar självbiografiskt stoff till allmänmänsklig berättelse i uppgörelseboken Inte utan min mamma. Bo-Ingvar Kollberg imponeras.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I dag på internationella kvinnodagen ger finlandssvenska Pia Ingström ut Inte utan min mamma, en skildring som på ett liknande sätt berättar om viktiga impulser på vägen fram till bokskrivandet. Ingström är litteraturvetare och litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Hon har tidigare bland annat publicerat den omfångsrika intervjuboken Den flygande feministen, som handlar om kvinnorörelsen i vårt östra grannland på 1970-talet. Genusperspektivet är dock inget avskiljande förhållningssätt i den nya volymen. Visserligen är stoffet för det mesta självbiografiskt. Men när Pia Ingström berättar om sin barndom, tonårstid och uppväxt gör hon det från allmänmänskliga utgångspunkter.
Till sådant som också fått en framträdande plats hör motsättningen mellan finskt och finlandssvenskt i författarens hemland. Det som i dagens Finland får språkliga genomslag men också brukar sättas in i sociala och historiska sammanhang. Dessutom lägger boken en del vikt vid den egna släktens rottrådar till det i samband med fredsuppgörelsen med Sovjetunionen förlorade Karelen.
Allt överskuggande är dock milstolparna i Pia Ingströms egen utveckling från de första minnena vid mycket unga år i tvårummaren på Mannerheimvägen till fortsättningen ut i livet så småningom och den egna familjen i dag drygt 50 år senare. Genremässigt hör den här boken hemma någonstans mellan reportage och essä. Pia Ingström hämtar åtskilligt om sin tidigare tillvaro ur bevarade dagböcker. Men hon använder även en nära anförvants motsvarande material. En del bygger på intervjuer och här och var låter hon också impressioner från resor och reflexioner från sentida utgångspunkter bestämma innehållet. Det handlar ofta om material som författaren umgåtts med länge. En del har legat och molat och värkt under många år. Man kommer ofta att tänka på en uppgörelsebok. I den mån den skrivits för att uppnå ett slags försoning med det som varit, måste Pia Ingström sägas ha kommit en bra bit på vägen.
Det gäller inte minst det tema som handlar om författarens mamma. På det begränsade utrymme som står till buds hinner Ingström skapa både ett äreminne och samtidigt återge den ofta konfliktfyllda relationen mellan mor och dotter så som den skiftat i intensitet och utseende under alla deras år tillsammans. Det är en ofta ogarderad och utlämnande skildring med många kommentarer från den vuxna dotterns sida, när hon blickar tillbaka på de inbördes konfrontationerna. Där ryms även en förståelse i efterskott av väldiga mått, som får modern att framstå i kärleksfullast möjliga belysning. Som inför så mycket annat i den här boken imponeras man av den ton av autenticitet som vidhäftar Ingströms sätt att behandla frågorna. Och med vilken känslomässig kompetens hon lyckas parera och balansera allt sådant som antingen har med skuldkänslor eller tidiga, oförlösta aggressioner att göra.
Att Pia Ingströms emotionella utförsgåvor när det gäller empati är av det omfattande slaget kommer också till uttryck, när hon skriver om sina båda sommarvikariat 1980 och 1981 som biträde och vårdare på Beckomberga sjukhus utanför Stockholm. Samtidigt är det en iakttagare av rang som för ordet i detta kapitel som går att läsa som ett sällsynt välunderbyggt debattinlägg. Att Pia Ingström är en språkligt välformulerade författare som har något att berätta, märks även i det övriga innehållet som främst handlar om den egna bildningsgången. Det kan, som i ett avsnitt, handla om 1970-talets starka intresse för "antipsykiatrin" och dess fokusering på de själsliga frågorna insatta i ett socialt samspel och sammanhang. Här har Pia Ingström åtskilligt ur egen fatabur att förtälja. Ett av bokens allra bästa kapitel är ägnat Istanbul, där författaren vistats i omgångar. Alla som varit där eller tänker resa dit hittar åtskilligt att känna igen eller lära sig av i författarens framställning.
Bokens avslutande del är en släktberättelse som går tillbaka till inbördeskrigets dagar. Där porträtteras förfäderna och deras efterföljare såväl på mammans som på pappans sida. Dock har det blivit aningen rapsodiskt när Finlands socioekonomiska förändringar under förra århundradet fram till dagens Nokiasamhälle skall sammanfattas. Det kapitlet hade varit värt en egen bok. Något för Pia Ingström att tänka på till nästa gång. Verktyg har hon redan så det räcker och blir över!
Pia Ingström: Inte utan min mamma - böcker, beckis, Istanbul och Karelen.
Norstedts förlag
Norstedts förlag