Utlämnande och roande

Under ett antal år har jag haft nöje av Jan Mårtensons krönikor i UNT. Men uppriktigt sagt har jag undrat ibland: Har han verkligen träffat alla dessa kändisar eller är det skrönor? Efter att ha läst de memoarer som sextiofemåringen nu skrivit, är jag övertygad om att han (mestadels) talar sanning.
Journalist blev han tidigt och eftersom han intresserade sig för skönlitterära författare kunde han i yrket kontakta dem. Genom en lyckad blandning av gåpåighet och charm vann han deras förtroende och i många fall vänskap. Ibland skymtar de i korta meningar, gärna anekdotiska. Många gånger har jag skrattat över boken men kan av platsbrist inte citera. Läs själva!

Stundom växer Mårtensons reflexioner ut till miniessäer, där personligheten och verket tecknas. Särskilt fina är avsnitten om Tage Aurell och Lars Gyllensten. Skalden Stig Carlson var redaktör för Lyrikvännen, en tidskrift som många av oss läste i ungdomen. Mårtenson kan berätta om umgänget med denne alkoholiserade man på ett skrämmande men medkännande sätt.
Eftersom Mårtenson utnyttjat brev som han fått men tidigare inte offentliggjort, kan han fördjupa bilden av vissa författare. Artur Lundkvist uttryckte balanserat kritik av och förståelse för Jans poesi. Bilden av Olof Lagercrantz som kulturdespot ännu på 1990-talet förstärks genom hans förakt för en sådan som Alf Henrikson.

Man kan tro att med dessa kontakter och med det egna författarskapet som grund måste Jan Mårtenson ha haft en önsketillvaro. Men så har det inte varit. Han växte upp som son till en arbetare i Tidaholm. Fadern var alkoholiserad och notoriskt otrogen, slog både hustru och barn under sina "perioder". Sonen bröt med honom men de försonades och han älskade honom trots allt. Jans eget liv har också varit stormigt och det skildrar han öppet och starkt utlämnande. Här förekommer alkohol- och tablettmissbruk, manisk sexualfixering och tätt vänsterprassel under pågående gott äktenskap. Han berättar om ett självmordsförsök, utlöst av en despotisk chefredaktörs förföljelser, men tillägger i bokens sista rad: "Jag älskar livet och kan inte förstå att jag tänkte ta det."

Mårtensons styrka som diktare ligger i kortheten och uttrycksfullheten. Han har, säger han, inte kunnat luta sig mot en gudstro utan är närmast agnostiker. Men så här skriver han i dikten Tröst: "Jag tror inte att Gud/ vill mig något illa./ Vi skulle båda/ förlora på det."

Utlämnande och roande

Författaren Jan Mårtensons memoarer innehåller både roande anekdoter och utlämnande mörker, skriver Torgny Nevéus.