Utbildning i nyttans tjänst

Jan Björklunds angrepp på flumskolan är inte originellt. Det påminner till exempel om Platons utspel – i hans idealstat skulle aristokraterna under militärdisciplinerade former undervisas ända upp i femtio års ålder innan de var mogna att ta över statens roder.
Jan Björklund och alliansen är inte överens med Platon i frågan om den högre utbildningens längd. Tvärtom – ju fortare man tar sin examen, desto bättre. De nya reglerna för studiemedel hindrar en att likt de gamla grekerna ägna år ut och år in åt strökurser som Studier i skaldernas verk och Dialektik.
Vad gäller auktoritetstron, ordningen och redan, skulle Björklund däremot kunna åberopa Platon. Nu är dock inte den typen av referenser gångbara. I en tid när utbildningens allt överskuggande mål – på såväl grund-, gymnasie- som universitetsnivå – är att göra den lärande människan till en lydig arbetstagare, har det blivit suspekt med kunskaper som inte direkt kan omsättas i inkomstbringande praktik.

Vad hände egentligen med idén om bildning och utbildning som personlig frigörelse och förberedelse inför ett aktivt, medborgerligt liv?
Sven-Eric Liedman tar ett stort grepp när han skriver skolans och den högre utbildningens idéhistoria. Från Egypten, Grekland, över medeltidens jesuitskolor, 1800-talets nya progressiva pedagogik, 60-talets radikalism, fram till dagens marknadsanpassade utbildningssystem.
Historien ger insikter. Liksom blottläggandet av vår egen tids ideologi. Den kortsiktiga utilismen och (mar)drömmen om alltings kvantifierbarhet har nu nått utbildningsväsendet. Vi får se fler och tidigare betyg, fler prov och diverse rankningslistor. Siffror, statistik och prognoser knuffar ut den levande människan från världens centrum.
Men, poängterar Liedman, vad vi tror är exakta värden är ofta egentligen ”pseudokvantiteter” – enkla eller sammansatta. Betyg är ett exempel på det förstnämnda: en siffra som utger sig för att vara exakt men som egentligen säger mindre om den unika, lärande människan än vad ett kvalitativt omdöme gör.
De sammansatta pseudokvantiteterna är än mer förrädiska. Ofta består de av flera i sig klanderfria kvantiteter. Universitetsrankningar är ett exempel. Antal Nobelpris är mätbart. Så också antal citeringar i tidskrifter. Men hur många citeringar motsvarar egentligen ett Nobelpris? Godtyckligheten lyser genom de stränga siffrorna.

Den nya skolan kommer att misslyckas, hävdar Liedman. Kravet på kvantifierbarhet leder till att faktakunskaper, som lätt kan kontrolleras, blir det centrala. Men framtiden tillhör inte den som förmår lagra stora mängder fakta – som snabbt och enkelt kan inhämtas ett musklick bort – utan den som lär sig sammanfoga verkligheten till en helhet, få överblick och kritisk sans.
Hets! fungerar själv som ett exempel på det kreativa och lustbaserade kunskapssökande som Liedman reser som ett alternativ till korvstoppningen. Den rör sig ryckigt, inte alltid helt logiskt eller dramaturgiskt tillfredsställande. Som han själv uttrycker det: ”Kunskapens vägar måste vara omvägar”. Det är sympatiskt, även om vissa omvägar – som den runt EU:s ”nyckelkompetenser” – här tar lite väl mycket utrymme i anspråk.
Sammantaget formar sig boken till en mäktig och övertygande kritik av den nuvarande synen på lärande och utbildning. Och vad mer är: genom den rådande skol- och universitetsideologins lins synar Liedman ett nytt samhälle i framfart, i slutändan kanske en ny människosyn.
Det ger ibland texten ett lätt desperat uttryck: det här är allvar! Samtidigt resignation. Samhällets utveckling kommer inte att byta riktning än på ett tag, och då heller inte utbildningsväsendet. Den åldrade humanisten har sett för mycket för att hoppas på någon ny studentrevolt: ”Det är fåfängt att föreställa sig ett öppet uppror mot tingens ordning. Vad skulle det leda till? Möjligen en kort tids anarki och knappast mer.”

Att perspektivet tillåts bli så brett är inte oproblematiskt. Liksom en kritik av utbildningsväsendet samtidigt blir en allmän samhällskritik, innebär en utopi för utbildningsväsendet samtidigt en samhällsutopi. En sådan utopi förpliktigar. Liedman är påtagligt försiktig när han får drömma: ”Utbildning ska på samma gång befria och skapa ordning. Den ska ge lust men också motstånd. Den ska både vara målinriktad och öppna möjligheten för fria strövtåg”.
Han skriver att han inte vill ha tillbaka det gamla, att han är på spaning efter något nytt. Men hans alternativ – det demokratiska uppdraget, leken, det kritiska tänkandet, det personliga växandet – är inte nytt, om än aldrig så tilltalande.