Utanförskapet nyanseras

"Utanförskap" är begreppet som introducerades av alliansen inför valet 2006. Det var, liksom "arbetslinjen", en framgångsrik lansering, politiska journalister började genast upprepa nyorden utan motfrågor om mer exakta definitioner. Utifrån det finns en utmärkt ambition redan i titeln till Carina Nilssons bok, Utanförskap - för vilka och varför? Nilsson har bedrivit forskning om arbetstid och sjukfrånvaro, hon har en bakgrund som LO-utredare och socialdemokratisk kommunpolitiker i Uppsala.

I boken märks för all del författarens partipolitiska agenda, som att allra första meningen beskriver "utanförskapet" som "något av ett mantra för en borgerlig politik". Vilket alltså är helt korrekt, men numera har den rödgröna alliansen införlivat begreppet i sin politik, Mona Sahlin anklagar regeringen för att "ha ökat utanförskapet".
Det finns skäl att syna det också språkligt märkliga ordet "utanförskap". Den logiska motsatsen "innanförskap" används sällan,en skulle kunna vara en modern benämning på herrskap, på dem som har en position från vilken man talar om utanförskap, ett tillstånd som undantagslöst gäller andra.

En sparkad generaldirektör hamnar aldrig "i utanförskap", lika med "i underläge". Sahlin skulle inte drömma om att stämpla avgångne exministern Lars Leijonborg som del av det ökande utanförskapet, språkbruket blir därför en påminnelse om sociala och ekonomiska klasskillnader. Om aristokratin förr kännetecknades av att slippa arbeta för sitt uppehälle skryter nutidens mest privilegierade med att arbeta uppåt 70 timmar i veckan. Arbete liksom hälsa har blivit adelsmärken. Alla kan förvisso inte stoltsera med 70-timmarsvecka, men det råder till besatthet gränsande konsensus om att alla måste arbeta mera och längre.

Att tala om sextimmars arbetsdag eller att som individ rentav våga strunta i Sveriges framtida statsbudgetar är otänkbart. Också för liberala anti-etatister har det blivit självklart att alla ska vara med och dra ännu fler strån till skattestacken. Detta trots att den svenska sysselsättningsgraden är hög och trots att fler äldre redan finns på svensk arbetsmarknad jämfört med de flesta länder förväntas vi framöver arbeta till dess vi är 67, minst.
De som talar om höjd pensionsålder som något självklart reflekterar inte heller över att det helt enkelt är för tungt för åldrande kroppar att jobba på byggen och inom vården.
De två största riksdagspartierna slåss numera om att definiera sig som "arbetarpartier", samtidigt som kroppsarbetare, yrken som banarbetare, processoperatör och maskinförare, i princip är osynliga i den politiska och mediala offentligheten, där modebloggaren är mer frekvent än svetsaren.
Gällande brister i vård, skola och omsorg, välfärden som alla säger sig "värna", talar politiker om behovet av "kompetenshöjning". Men bättre teoretisk utbildning ändrar inte på ofrånkomligheter, att dementa åldringar och förskolebarn måste lyftas, flera gånger varje dag, av personal som får räkna med att riskera kroniska förslitningsskador och, numera, en utanförskapsetikett.

Carina Nilsson vill, enligt baksidestexten "ge en bild av de sjukskrivnas och arbetsskadades arbetsförmåga och de nya riktlinjerna inom socialförsäkringen". Det är alltså en bok om individer som är för sjuka för att få ett jobb, för att kunna arbeta. Samtidigt som man kan uppskatta Nilssons ambition att nyansera och fördjupa verkligheten bakom det trubbiga slagordet är det aningen svårt att tänka sig för vem och vilka boken är skriven. "Försäkringsfallen" skildras på rapportprosa, uppräkningen av sjukdomar och diagnoser förutsätter viss förförståelse av sådant som "kronisk epikondylit" och "cerviobrachialt syndrom". De korta texterna om enskilda fall har en rörig struktur, det kan vara knepigt (för den som inte är i försäkrings- och rehabiliteringsbranschen) att förstå exakt hur arbetsskadeklassning skett. Samtidigt är de detaljerande redogörelserna av sådant som hur ländryggar påverkas av golvläggning och stambytesrenovering en påminnelse om det pris individer betalar för inte särskilt välavlönade arbeten. "En av de värsta böcker jag läst: på varje sida något som gör ont". Så lyder en strof ur den specialskriva dikt av Göran Greider som inleder boken. Man behöver inte bli lika tagen som Greider uppenbarligen blev för att tänka att Carina Nilssons bok kan bidra till att öka komplikationsgraden i debatten, särskilt med tanke på att också valet 2010 lär domineras av förra valets nyspråksord, arbetslinje och utanförskap.

Utanförskapet nyanseras

Carina Nilsson, politiker och författare från Uppsala, nyanserar slagordet "utanförskap". En utmärkt ambition, skriver MarieLouise Samuelsson. Men undrar för vem och vilka boken är skriven?