Ut och in på en skrivkarl

Till skillnad från Finland kan Sverige inte berömma sig av att ha haft en betydande författare som minister. Vårt östra broderland är mera välförsett i det avseendet. Lyrikern, dramatikern och prosaisten Claes Andersson innehade posten som kulturminister mellan 1995 och 1998. I omgångar satt han i den finska riksdagen, sammanlagt 13 år. I hans författarskap är det framför allt poesin som uppmärksammats och prisbelönats. Många av hans dikter har ett bett och en skärpa, som gör att de kommer att stå sig ett bra tag. Hans pjäs Familjen, som skildrar det inte helt ovanliga, dysfunktionella spelet om syndabockar, är en klassiker. I dag kommer en rikssvensk delupplaga av prosaboken Ottos liv.

Den är en lätt kamouflerad självbiografi. I stället för Johan, Martin, Olof eller Axel heter huvudpersonen här Otto. Det har också blivit en reflexionsbok, en levnadsvis kommentar till livets skiften och rentav en riktig hjälpreda för den vars tillvaro går upp och ner. Så som det är för de flesta. Att Claes Andersson är psykiater i det civila har lämnat många spår. Men det är sig själv han knappast särskilt skonsamt nagelfar och vänder ut och in på. Låt vara att han nog skarvar lite då och då. För den skull är det inget fel på det motto som framskymtar här och var: ”det var sämre förr”.

I sin bok framträder Claes Andersson som den skrivkarl han är och utsiktspunkten är arbetsrummet på sjätte våningen i ett hyreshus i Mejlans i Helsingfors. Härifrån söker han sig tillbaka till det förflutna och viker ut sig själv och sitt liv. Där finns barndomen med de tidigt inlärda jagförsvaren som stått sig genom åren. På gott och på ont. Mot slutet blickar han in i framtiden och är med vid sin egen begravning. Tiden däremellan handlar om allt från föräldrarna och de båda krigen på 1940-talet, om skoltiden, umgänget med anförvanter och vänner, vistelser i bl.a. Sverige till de båda bypassoperationerna, när hjärtat hade signalerat att han måste dra ner på tempot en smula. Sambon sedan 40 år får vara med på ett hörn. Stort utrymme ges intresset för musiken och spelet på flygeln hemmavid. Till allt annat är författaren en skicklig jazzpianist.

Ett av Claes Anderssons viktigaste stilgrepp är ironin, både i poesin och i prosan, så också vid det här tillfället. Möjligen har han lärt sig ett och annat av en annan av de finlandssvenska stora. Det händer att formuleringarna får Kyrklundspets. Åtskilligt i dessa memoarer handlar om skrivandets vånda. Lika ofta om plågan när flödet sinar som om lyckan när de rätta orden infinner sig. Klokt och varsamt behandlas ämnen som ensamhet och de svaga i samhället. Man tar också gärna till sig allt som står om finländsk inrikespolitik, kulturdebatt och diskussion kring samhällsfrågor. Annat som avhandlas är åldrandet, själv är han 70+ vid det här laget.
Hela tiden handlar det om en självkännedom som spiller över på läsaren och utan att man riktigt begriper hur det gått till, sitter man där och tycker sig förstå en hel del av sådant som tidigare var förborgat. Det skall också sägas att inte heller den skarpögde naturskildraren förnekar sig i denna bok på en prosa klar som källvatten.