Jesper Svenbro debuterade som poet 1966. Ett tiotal diktsamlingar senare invaldes han till stol nummer åtta i Svenska Akademien 2006. Han är litteraturforskare, med det antika Grekland i fokus, verkande i Paris. Ett försök att karaktärisera Svenbros dikt med ett par ord blir: metapoesi, en blandning mellan nordisk och grekisk mytologi, lärd saklighet och humor. I en dikt från 1999, som är en återblick till 60-talet, kallar han sig själv "Tranströmers ende verklige epigon". Andra har också sagt liknande, men Svenbros dikt är försiktigare med storslagna metaforer och de har ett livigare känsloregister - det gör en väsentlig skillnad.
På senare år har Svenbros diktning kommit närmare det personliga. Den förra diktsamlingen Inget andetag det andra likt (2006) inleds med att författaren drabbas av en stroke. Efter det möter han Gud och dikten blir bön. Skriver han. I och för sig är det inte förvånande med bön, en orientering mot det kristna har funnits där tidigare. Ändå måste det kallas för dikt.
Den nya diktsamlingen har fått det motsägelsefulla namnet Krigsroman. Trots att det är en lyrisk berättelse i diktform.
Andra världskriget, som det handlar om, är en stor berättelse i sig. Svenbro berättar om sin svärfar, hur han som fransk-engelsk fallskärmsjägare opererade bakom fiendens linjer och hur han träffar sin blivande hustru.
Svenbro skriver: "Jag ville få en klarare bild av min svärfars historia och rädda över så mycket som möjligt till mina halvvuxna barn." Därför sökte han upp en krigskamrat till svärfadern i mitten på 90-talet och intervjuade honom. Utan tanke på att skriva. Men det gör han nu i alla fall.
Poeten påpekar att texten följer det som hänt i verkligheten: "ingenting av det som ska ske är avgjort på förhand! Inte heller den här dikten är avgjord på förhand, jag måste alltså liksom dess huvudperson ta risken att stiga på och helt enkelt se vad som händer."
Poeten blir till en fallskärmsjägare som kastar sig ut i ett okänt mörker endast ledd av oklara ljussignaler utsända av vännerna i motståndsrörelsen. Det är storvulet. Men det stör inte. Det är åter igen personlig dikt. Svenbro bevisar med den nya diktsamlingen att det kan bli förbannat bra dikt av det.