Urban upplösning

Leif Holmstrand dekonstruerar i sin nya bok inte bara begreppet normativitet utan också romanens form. Magnus Dahlerus läser en något tålamodskrävande bok, som dock har sina guldkorn.

Städer. I sin nya roman gör Leif Holmstrand internationella storstäder som Los Angeles, Tokyo och Kingshasa till spelplats för händelserna.

Städer. I sin nya roman gör Leif Holmstrand internationella storstäder som Los Angeles, Tokyo och Kingshasa till spelplats för händelserna.

Foto: Mark J. Terrill

Litteratur2015-03-14 18:15
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Författarskapet Leif Holmstrand är ett av de mest produktiva i Sverige just nu. Sedan debuten 2002 har han givit ut 23 böcker, av dem kom fem stycken förra året. Han är dessutom konstnär med många produktioner bakom sig.

Det är en ovanlig mängd; antalet antyder att det inte är speciellt välstrukturerade böcker som ges ut. Det finns dock inget misslyckande i det, utan en grundläggande idé om litteratur och form, tycks det, som Holmstrand har. Känslan är åtminstone att Holmstrand lägger en trave osorterad text i läsarens knä. Det är sedan upp till denna att skapa ordning i materialet: erbjudandet från författaren är helt enkelt att vara textens medskapare i ovanligt hög grad.

Det finns ett par återkommande karaktäristika för Holmstrands text i den nya boken. Vissa händelseförlopp eller beskrivningar lastas med metaforer; andra är rakt berättade med subjekt som får olika namn och skepnader. Dessutom finns resonerande partier, inte sällan ställda som brev. Men det är inte vattentäta skott mellan delarna, de övergår i varandra.

Vem det är som berättar är oklart. Och ena sidan verkar subjektet ibland vara författarens alter ego. Men allt som oftast är det några som kallas Mona eller Peter. De är dock inte heller helt sammanhållna. De rör sig i städer, och precis som titeln anger är städerna inte bara städer - gränsen mellan objekt och subjekt blir också flytande.

Ett ord som texten arbetar med är normativitet. Alltså uppfattningar om vem som är normal och vad som är normalt. Den granskar och diskuterar detta utifrån sina olika subjekt. Ämnena är genus, sexualitet, äktenskap, invandring, alltså allt som går att sammanfatta i ordet identitet.

Holmstrand dekonstruerar inte bara begreppet normativitet utan också romanens form. Han tycks inte godta konventioner, varken litterära eller samhälleliga. Detta gör att det inte är helt lätt att läsa det Holmstrand skriver. Man behöver arbeta med texten, brottas med den.

Upplösning är ett gammalt beprövat grepp. En nackdel med det är att det riskerar att bli en pretentiös konstnärsprodukt som exkluderar de den vill förändra. och det är synd.

Den som ger sig i kast med Holmstrands nya bok bör bepansra sig med tålamod och tid. Om man dessutom lägger bort önskningar om underhållning och att bli serverad en färdig rätt kommer man att finna fina formuleringar och viktiga och vitala reflektioner i bråten.