Johannes Lindblom (1882 – 1974) var prästson från Östergötland. Han studerade exegetik, alltså bibelforskning, i Uppsala och blev slutligen rektor vid Lunds universitet. Kan minnen som skrivits av en sådan man vara roliga, frågar sig en skeptisk läsare? Svaret blir ja, om man med ”roliga” menar att de bör vara skarpt iakttagande, stillsamt humoristiska och välskrivna.
Lindbloms minnen har redigerats utomordentligt av Oloph Bexell. I inledningen tecknar han huvudpersonens gärning väl. De förklarande kommentarerna i slutet kan man läsa som en god essä i sig. Jag skall här dröja vid tre av Lindbloms personporträtt, först av en andens storman, sedan av en glömd kvinna och till sist av en kuriös professor.
Så här skrivs bland annat om Nathan Söderblom:
”Hur det var, så rådde trots allt ett visst avstånd mellan Söderblom och mig. Det var något teatraliskt i hans uppträdande och väsen som var mig mycket främmande. Hans fantasi for stundom i väg med honom, så att man ej alltid kunde lita på honom eller hans löften. Trots all älskvärdhet, trots all charm kändes det ibland, som om en egendomlig kyla skulle strömma ut från honom. Han talade gärna en smula föraktligt om människor som icke höll måttet i fråga om intelligens och effektivitet. Han kunde visa både nonchalans och självsvåld, ej sällan bara beroende på glömska och förbiseende.”
Men Lindblom understryker att Söderblom ägde ”hjärtats godhet”, vilket han själv fått erfara i en kris. Han var fast övertygad om att Nathan hyste en stark medkänsla med alla som hade det svårt.
Greta Beckius är numera bortglömd, även om Emilia Fogelklou och Marta Ronne har dröjt vid hennes öde. Greta var en tid Lindbloms elev. Hon tog först en teol fil-examen och sedan en fil kand med litteraturhistoria som huvudämne, varefter hon påbörjade licentiatstudier för Schück. På bokens foto blickar mot oss en vacker, glad studentska. Allt verkade så bra tills hon länge isolerade sig i en fäbod och slutligen tog sitt liv 1912. Hon tillhörde ”den kvinnogeneration som bar på så många nya frågor och bördor utan att nå fram”.
En Uppsalaprofessor var pastoralteologen Carl Roland Martin, aktningsvärd både som teolog och människa. Men, säger Lindblom, i sin forskning hade han inte behov av böcker utan studerade ”livet och naturen”. En gång tog han sig dock upp för Carolinabacken, gick in i det stora huset och frågade personalen: ”Är det här man får låna böcker? ”
Som nämnts blev Lindblom till sist professor i Lund och även rector magnificus. Han gjorde sig känd som en god ledare och som sådan motverkade han med kraft de nazistiska riktningar som gjorde sig gällande vid universitetet.
Oloph Bexell citerar några rader ur en intervju som Lindblom gav inför sin avgång från professuren: ”Mitt præterea censeo för alla åldrar är: Låt oss akta oss för självtillräcklighet och trångsinne, och i stället bli sådana som inte förtröttas att söka vidgade vyer, var vi än står.” Detta budskap talar till oss än i dag.