Bokbålet måste vara en av de värsta och samtidigt mest talande symbolerna för det totalitära och tankekontrollerande samhället. När en regim börjar ägna sig åt att bränna böcker finns knappast längre någon ambition från de styrandes sida att upprätthålla bilden av en stat där det fria ordet råder. Snarare fungerar bokbålet som en stolt deklaration av en tankens skamlösa diktatur. Men bokbålet är också ett hot, en förvarning om vad som sker med den som vågar trotsa despotismens förtärande eld. Ty som Heinrich Heine lär ha sagt; ”där man bränner böcker bränner man till slut även människor”.
På bokbålet är just var Ak Welsapars böcker hamnat i det forna hemlandet Turkmenistan. Om han inte sedan 1994 varit bosatt i Sverige som politisk flykting är det nog troligt att också Welsapar själv vid det här laget hade kastats på samma eld. Welsapar har både som journalist och författare ägnat sig åt att kritisera det turkmenska enpartiväldets smått absurda politiska system. Nu ges han för första gången ut på svenska, med jätteromanen Kobra. En rasande men också humoristisk uppgörelse med styret under den närmast till gudom upphöjda presidenten Sapurmurat Nijazov (1940-2006). I Welsapars roman inkarnerad i den suveräna och allhärskande ”herr kamrat presidenten”.
Det är emellertid långtifrån någon dokumentär reportagebok Welsapar skrivit. I stället har han valt att linda in sin regimkritik i en frodigt fabulerande berättelse, kryddad med fabel och folklore, doftande av de latinamerikanska mästarnas magiska realism. Inte sällan går tankarna till Bulgakovs Mästaren och Margarita och ibland även till en annan för sin frispråkighet hotad författare; Salman Rushdie.
Boken utspelar sig i en postsovjetisk brytningstid, då man rör sig från kommunismens planekonomi mot kapitalismens marknadsdito. I realiteten är dock skillnaden mellan före och efter självständighetsförklaringen från Sovjet marginell. Förtrycket är alltjämt detsamma. Det är alltså in i denna situation som Kobra, eller Musa Tjoli, kommer. I själva verket en orm som flytt från de kemikalieindränkta öknarna och förvandlat sig till människa. Som sådan gör Musa Tjoli snabbt karriär inom partiet och har snart avancerat till högsta bychef. Han behåller dock hela tiden sin djuriska blick och det är till stor genom ormens obefläckade öga som den diktatoriska dårskapen filtreras, vilken framställs som genom en skrattspegel – bisarr, tillspetsad, men ändå sann.
Det är med andra ord sagan och satiren Welsapar använder som form för sin berättelse. Och det är verkligen en osannolik och galen värld han skildrar. Ett samhälle som med sin dogmatiska personkult av presidenten mest liknar en religiös sekt, där tomma ordspråk gjorts till högsta vishet och lag. Landets slogan lyder: ”En människa kan inte dö i förtid.” Det kan låta oskyldigt, men är det knappast då sentensen används för att rättfärdiga mord på de oliktänkande.
Det är ett land vars ledare finner det enklare att avrätta än att koka te, där Språkinstitutet är en förklädd tortyrkammare för dem som tagit sig ”grammatiska friheter”, det vill säga uttryckt åsikter som inte överensstämmer med partiets officiella linje, där författarna skriver inuti trånga små burar, dock vad de själva önskar, eftersom censur är förbjudet. Att de inspärrade författarna skriver till ljudet av anekdoter om herr kamrat presidentens förträfflighet, ständigt indoktrinerande i deras öron, är en helt annan sak. Men presidentens makthunger sträcker sig inte bara till språket. När skördarna slår fel vill han införa nya årstider, kontrollera naturen, göra revolution till evolution. Högmodet känner inga gränser.
Welsapar beskriver diktaturens inbilskhet som en befängd, halvt mänsklig halvt djurisk, makt. Han är nästan lustfyllt mördande i sin kritik och har ett brinnande engagemang som ibland tangerar gränsen till det övertydliga. Framförallt är det i de alltför långa dialogerna, ibland monologerna, som Kobra tenderar att bli politisk pamflett i stället för levande litteratur. Den längdmässigt väl tilltagna romanen (över sexhundra sidor) hade överlag tjänat på att stramas åt och koncentreras till en mindre spretande och mer sammanhållen text. Men på det hela taget är Kobra ett välkommet tillskott på den svenska bokmarknaden som ju inte direkt svämmar över av litteratur från den här delen av världen. Det är en skrämmande inblick i det totalitära styrets psykologi som helt klart förtjänar ett bättre öde än bokbålets lågor.
Ur diktaturens brinnande bokbål
Den turkmenske författaren, och numera Enköpingsbon, Ak Welsapars regimkritiska roman Kobra ges nu ut på svenska. John Sjögren har läst en mustig saga som tangerar gränsen till det övertydliga.
Författaren Ak Welsapar, Enköping.
Foto: Michael Welsapar
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
LITTERATUR
Kobra
Ak Welsapar
Översättning: Stefan Lindgren
Bokförlaget Tranan