Måns Wadensjö debuterade 2009 med kortromanen Förlossningen. För den fick han Författarförbundets Katapultpris för bästa litterära debut. Det är en roman med många infallsvinklar, om en ung människas inträde på arbetsmarknaden.
Jag gillade Måns Wadensjös debutbok. Den var en originell idé. Upplägget i den nya boken ABC-staden är detsamma som i debuten. Då handlade det om oskrivna regler på förlossningsavdelningen. Nu är det tillvaron i ABC-staden Vällingby. Nu förhåller sig berättaren till den underliggande struktur och den idé som är tänkt att forma livet i förorten.
Konceptet ABC-stad fick stort genomslag i bostadsbyggandet och stadsbyggnadsplaneringen i Sverige på 1950-talet. Förkortningen betyder Arbete, Bostad och Centrum. Det var tänkt att nya förorter skulle bli platser som man inte skulle behöva lämna, små städer i storstadens närhet där social service, kultur och nöjen och allt annat som behövs för att leva skulle finnas. Byggandet planerades in i minsta detalj. De hela var i sig ett utslag av att de stora städernas bostäder var trånga och omoderna.
Sakta men säkert monterar Wadensjö ner ABC-stadens vision. En vision som aldrig tycks ha fullbordats. Romanen börjar med att jaget betraktar ett bygge under arbete i Vällingby. Kanske kommer det att fullborda konceptet. Kanske, men det verkar inte så troligt. ABC- staden blir mer och mer en sovstad. Ibland beskriver han en familj och några ungdomar som bor där som om de också var ett misslyckande för visionen. De är inte speciellt harmoniska. Detta känns aningen tendensiöst. Då är det mer originellt att varje resa in till Stockholms city framstår som ett sår i Vällingbyvisionen. Det gör det också när berättarens flickvän bor i Rissne.
Men även om det är sönderfall Wadensjö skriver om så är detta nästan kliniskt rent från känslor. Hans bok är intellektualiserande, det framkommer tydligt när den relation berättaren har tar slut. När berättaren ser människor tillsammans långsamt plocka undan sitt julpynt skriver han:
”Det jag hade med Anna försvann tvärtom helt plötsligt, och det finns ingen som kan hjälpa mig med att diska de koppar hon druckit ur som fortfarande står kvar, tvätta mina lakan eller tvätta bort hennes bild från spegeln över mitt skrivbord. Eller: det är klart att någon annan skulle kunna hjälpa mig att göra det, men jag tror faktiskt inte att det skulle hjälpa. Det är ingenting särskilt som har hänt, det är bara en liten katastrof som pågår en stund. Sedan är den förbi.”
Wadensjös romaner är skrivna på så sätt att det verkar som om han själv berättar ur sitt eget liv. Men skenet bedrar. Visst, antagligen har vissa saker inträffat också i författarens liv men det är ändå en strikt litterär produkt. Wadensjö låter sin berättare se på välden med förundrade och nyvakna ögon men också med en oerhörd skärpa och precis iakttagelseförmåga.
Det handlar om en ung man som behöver lägenhet och jobb för att klara dagen och därför tar han vad som helst. Man noterar att tiden vi lever i är befriad från 70-tals idealism. Wadensjö har inget ärende. Han låter sin berättare först och främst vara en individualist som tänker på sin egen överlevnad.
Romanen Förlossningen handlade om en ung man som ville skriva böcker. Han tar det konceptet som ligger närmast alla: gräv där du står. Det projektet fortsätter även nu i romanen ABC-staden. Berättaren får ett andrahandskontrakt på en lägenhet i Vällingby och berättar därför om Vällingby, idén bakom stadsdelen och visionen.
Han tillhör det unga konstnärsproletariatet. De som egentligen inte behöver oroa sig för sin framtid. Vällingby är en ”mellanstation” för honom – antagligen en språngbräda, som han ärligt och öppet profiterar på för att sedan ta sig vidare till en författarkarriär.
Det är inte en politisk text som vill förändring. I ett stycke skriver han i stället om det omöjliga i att förändra världen. Ändå är det inte desillusion som blir intrycket av texten. Det märkliga är att jag uppfattar den mer som finurligt sorglös, uppfinningsrik och lätt humoristiskt filosoferande.
Vi vet redan att det i stadsbyggnadsplanerandet på 50-talet fanns en av ingenjörer och politiker illa uttänkt fiktion, en utopi. Ändå dekonstruerar Wadensjö folkhemstanken lite uppsluppet och med en vardaglig ton. I några vändningar bygger han in ett hopp om dess fullbordande som ibland slår över i ett slags, lite besvärande retrovurm.
Jag blir inte riktigt klok på om det ändå finns ett politiskt ärende i Wadensjös text. En sak är dock säker, Wadensjös nya bok når inte upp till samma nivå som den förra.