Uppskakande och viktigt om papperslösa
Journalisten Kristina Mattsson argumenterar med stort patos för att migrationen utgör en resurs och inte ett problem, skriver Bitte Jansson.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I själva verket råder en skriande efterfrågan på deras tjänster, även om vi inte tror eller vill fatta det. I reportageboken De papperslösa och de aningslösa (Leopard förlag) går arbetslivsjournalisten Kristina Mattsson på offensiven mot den svenska dubbelmoralen. I vissa fall och efter en utdragen asylprocess får somliga stanna, men märk väl ofta av "humanitära skäl". Det låter klädsamt. Men rättigheter, mänskliga? Där toppar inte Sverige Europaligan precis.
De grundläggande mänskliga rättigheter som enligt FN ska vara globalt okränkbara lever välfärdslandet Sverige inte upp till. Rätten till sjukvård till exempel - var vänlig betala! Eller sök upp en klinik som tar emot och väg det mot risken för utvisning.
De mänskliga rättigheterna i Sverige har reducerats till medborgerliga rättigheter, för folk inom "klubben" med de fyra magiska siffrorna. Det hindrar nu inte att vi köper vår pizza för 29 kronor eller anlitar städhjälp för 50 kronor i timmen. Man är väl inte dum. Men att som minister hålla sig med svart arbetskraft, tja, det är väl inte så välbetänkt. Då träder samhällsmoralen in, vi behöver ju föredömen.
Mattsson berättar om många levnadsöden. Om sexbarnsmamman Nancy från Bolivia som överlevde på att samla tomburkar och så småningom fick städjobb. Det tog henne mindre än två år att få hit familjen, som hon försörjer ensam. Svart. Om Toni från Libanon som tagit sig igenom utvisningsriskens eklut och nu är uppskattad företagare i Saltsjöbaden: "I fem år tvingades jag jobba svart och Sverige gick miste om mina skattepengar, säger han. Vad kostade inte det Sverige? Mig kostade det mina nerver." När svenska kommuner och företag köper städtjänster sker det naturligtvis kritvitt. Men hoppsan, hur blev det så billigt? Kedjan kan vara lång och underleverantörerna många. Vem kollar dem? Hur gick det för övrigt för de svarta killarna som tv:s Uppdrag granskning såg städa på hamburgerkedjor nätterna igenom under slavliknande förhållanden för några få timmars usel betalning?
Byggindustrin är ett annat exempel som Mattsson tar upp. Rent fysiskt mycket riskfyllt med olycksfall och dödsfall. "Därför finns det pengar att tjäna på att anställa de som inte kan kräva skyddsanordningar och försäkringar." Och vem river annars asbest för en femtiolapp per timme? En avsevärd "parallell" arbetsmarknad finns redan i hela Europa. Och den växer. Landsmän hjälper landsmän, företag profiterar och myndigheter blundar - när det passar.
Men utvisningshotet hänger kvar. Migranter är det samlingsord Mattson väljer när hon berättar om de papperslösa. Hennes research är grundlig och hennes gestaltning drabbande osentimental. Alla har sina skäl att komma hit, inte alltid som flyktingar, kanske söker de "bara" försörjning. Kanske med livet som insats. Precis som Karl-Oskar och Kristina i Mobergs Utvandrarna. Driftiga svenskar som skapade sig ett liv när Sverige inte hade plats för dem. "Det är en historia som många svenskar är stolta över", skriver Mattsson. "Varför skulle det vara fel nu, när Karl-Oskar och Kristina kommer från Senegal eller Marocko?"
Att se dem som en belastning är ren aningslöshet eller hyckleri, det är hennes klara och orädda tes. Sanningen är att vi får allt större behov av deras insatser, precis som för några decennier sedan då Sverige aktivt välkomnade invandrande arbetare som räddade både företag och pensioner. En minskande och åldrande befolkning är nu ett påträngande dilemma som vi delar med Europa i övrigt. Snart kan vi inte låna folk från Polen eller Lettland heller. Tiden håller på att rinna ut. Då ligger det lilla kalla Sverige pyrt till. Vi kommer att behöva varenda migrant, på vettiga och rättssäkra villkor. Om det alls ska bli något kvar av "den svenska modellen". I stället för att göda en svart ekonomi och samtidigt skylla lönedumpningen på de papperslösa är det dags att fokusera på exploateringen.
Facket har ett speciellt ansvar, men befinner sig i ett moment 22. Det kan inte organisera papperslösa utan myndigheternas insyn. Här tycks hittills bara syndikalisterna agerat uppstickare, med viss framgång. Något måste hända. Mattson menar att fackföreningarna borde ta sig en funderare även för egen räkning. Vår integritet urholkas alltmer. "I ett framtida förändrat politiskt klimat kan de oskyddade medlemsregistren bli en grund för förföljelse, inte bara av papperslösa utan av alla fackföreningsmedlemmar". Skräckscenario? Jag är inte så säker på det. Osökt infinner sig tanken på hur förslaget om FRA:s signalspaning nyligen klubbades igenom, trots de chockvågor av protester som gick genom landet. Visserligen med en justering som ska säkra integriteten för "vanliga" människor. Ett kosmetiskt pennstreck som drogs på en timme.
Kristina Mattsson skriver utifrån en imponerande kunskap och med ett starkt och konkret driv. Både om avgrunden och möjligheterna. För det finns hopp också.
Organisationer som kämpar för papperslösa, som demonstrerar och uppmärksammas politiskt. Det finns viss ideell sjukvård och kyrkan ligger inte heller i bakvattnet om vi nu trodde det. Men det brådskar.
En unik chans kan infinna sig 2009 när Sverige blir ordförandeland i EU. "Sverige skulle kunna bli den kraft som lyfter migrationen från problemtänkandet till möjlighetstänkandet. Hur ska rättigheter säkras för de kanske sju miljoner papperslösa som funnits i Europa i många år och vars arbetskraft uppenbarligen efterfrågas?"
Tala om utmaning. Sällan har jag läst en så upplysande, uppskakande och nödvändig bok.
Kristina Mattsson: De papperslösa och de aningslösa (Leopard förlag)