Uppsalgsrikt om medkänsla

Bokmässan i Göteborg är ett evenemang som UNT:s kulturredaktion bevakar varje år. Förra året med ­reporterförstärkning. Där ­befann sig vid det tillfället även Uppsalaförfattaren Owe Wikström. Han berättar om sitt deltagande i den i dag utgivna essäboken Sonjas godhet. Hur han befann sig mitt i vimlet, bruset och all övrig turbulens och iakttog hur det senaste decenniets intresse för mjuka värden och etik- och livs­åskådningsfrågor fått genomslag både bland montrarna på golvet och i seminarieprogrammen.Det är inom detta fält han själv befinner sig. Långsamhetens lov eller vådan av att åka moped genom Louvren kom 2001, och här drog författaren en lans för läsningen av böcker som ett sätt att öva praktisk livsnärvaro. För två år sedan gav Wikström ut Ikonen i fickan. Grundtanken i den boken är att kultur är en källa till liv.I sin nya volym låter han dessa bägge uppfattningar bilda utgångspunkten, medan han utvecklar vad som både blivit en samtidsdiagnos och en ingående granskning av den andlighet som fått allt större plats inom senare års intresse för det egna jagets välbefinnande. Att ha sig själv som hobby, kallas detta emellanåt. Owe Wikström har studerat fenomenet, tittat närmare på dess innehåll och tagit del av de många råd som ges av den terapi- och upp­levelseindustri som här hittat sin egen lukrativa nisch.Ändå är det inte bland dessa många lockrop och erbjudanden som försöker överrösta varandra, som boken börjar. Dess anslag är mera dramatiskt än så. Inledningen är förlagd till Svettis nere vid Svandammen förrförra julen. Det var då Owe Wikström drabbades av ett akut hjärtstopp som så när hade kostat honom livet. Men ­hustrun som är läkare fanns på plats och en intensivvårdsspecialist. Och snart nog befann han sig på Akademiska sjukhuset.Att en sådan erfarenhet blir livsavgörande, vet alla som upplevt något liknande. Ett krånglande hjärta måste tas på allvar och tillåtas påverka det fortsatta livsförloppet. Så är det i de flesta fall och för Owe Wikströms del innebar uppvaknandet i barnens närvaro en delvis förändrad syn på livets innehåll och mening. Samtidigt medförde hans situation att han med ens blev patient inom de områden där han också är forskare.Det är svårt att tänka sig en mera fruktbar början för en bok om medkänsla i en självupptagen tid, som arbetets undertitel lyder. Författarens insikt att han efter hjärtstoppet nu var tvungen att börja säga nej, möjligheterna som konvalescensen gav honom till lästid och därutöver tillåtelsen att ge det egna jaget mera uppmärksamhet blev incitamentet till den här sammanställningen.Men de förändrade livsvillkoren innebar även en öppning till spörsmål om vem som orkar bry sig om andra, om den enskildes ansvar för sitt eget liv över lag och om vart empatin tagit vägen i vår allmänna postmodernistiska värdeförbistring. Frågor som inte minst den framväxande livsstilsindust­rin försöker slå mynt av genom att påstå att människan inte duger som hon är i sig själv.I bokens första del undersöker Owe Wikström en stor del av den litteratur och de andliga strömningar som har människors osäkerhet och sökande efter livs­förhöjande upplevelser som sin speciella affärsidé. En grundtanke är att även om religionen marginaliserats har den återkommit i ­fundamentalistisk politisk eller individualiserad psykologiserande form. Några bokexempel är Browns Da Vinci-koden och Alkemisten av Paulo Coelho. Sedan kommer hela floran av självhjälpslitteratur med sina förenklingar och banaliseringar.Skiljelinjen går av allt att döma, som författaren ser det, mellan dem som bortser från och dem som räknar med livets alla tragiska ­aspekter och engagemanget för samhället. Ett samtal med en frälsningssoldat lyfter förtjänstfullt fram det sistnämnda. Och med de engelska forskarna Carette och King förs den andlighet på tal som reducerats till varumärke och enbart passiviserar.Därmed är Owe Wikström också inne på det som blivit huvudtanken i hans bok: pläderandet för den goda litteraturen med dess på ett helt annat sätt gestaltade skild­ringar av människans kamp mellan ont och gott. Böcker som vänner och samtalspartner och frågan om i vilken utsträckning vi kan betrakta de fiktiva gestalterna som verkliga, är på så sätt infallsvinklar som efter hand får ta över utrymmet. Tänkvärd i sammanhanget är hänvisningen till psykoanaly­tikern Otto Kernbergs teori om människans "lekområde" som en plats där läsningen äger rum. Och framlidne litteraturforskaren och uppsaliensaren Sven Linnér åberopas, när det handlar om vårt sätt att uppfatta romangestalter som en del av verkligheten.Så blir det i stället i samspelet mellan texterna och deras läsare som Owe Wikström ser de värdefulla böckernas möjligheter att påverka våra liv. Även om det här finns en hel del att tillägga från en professionell kritikers eller en litteraturvetares horisont är det ändå synpunktsmättade och tänkvärda resonemang som förs. Och så småningom är författaren framme vid höjdpunkten i boken, avsnitten om Dostojevskijs Brott och straff och Torgny Lindgrens Pölsan. Bägge är ägnade var sin förnämlig litteraturanalys. Sällan har jag läst en mera övertygande introduktion till just Lindgren och dennes tankar om språkets fundamentala roll i en tillvaro, som inte går ihop.Vad Owe Wikström samtidigt skrivit är en Uppsalabok med många nedslag i den verklighet under ett årsvarv som berättar om upphovsmannens egen tillvaro som forskare och författare. Besök på Carolina växlar med sittningar på Konditori Fågelsången och dessemellan resor till Stockholm. Men alltså även till Göteborg, där han deltar i flera program också vid årets bokmässa, som börjar den 21 september. Då får kultur­redaktionen tillfälle att återkomma till denna uppslagsrika och i hög grad läsvärdabok om underskottet på inlevelse och medkänsla i vår nutid.