Uppsaladeckare med själsliga bråddjup

Inte för att det finns särskilt många motlut i Uppland. Men den som tänker efter kan nog komma på åtminstone några. Uppförsbackar som kräver en hel del ansträngning innan man nått krönet. Det känns som en seger vid framkomsten.När det gäller Uppsalaförfattaren Kjell Eriksson har det ibland funnits en känsla av något oförlöst i hans texter. Som om diktandet också handlat om en kamp med formen och språket och att hitta ett eget och personligt uttryck. Denna uppförsbacke förefaller nu vara överstånden.Aldrig tidigare har han skrivit en lika helgjuten och välgjord bok som den i dagarna utgivna Nattens grymma stjärnor. I idrottssammanhang brukar man tala om behovet av självförtroende för att den som utövar en sport skall kunna göra sitt bästa. Att en sådan självkänsla nu infunnit sig, bär hans nya kriminalroman många spår av.Skriver med gröna fingrarSom recensent blir man glad när en författare, eller för all del en skådespelare eller en regissör, utvecklas, blir alltmer yrkesskicklig och professionell i sitt värv. Det är bara att gratulera Kjell Eriksson till detta mästarprov. Trädgårdsmästare är han redan, hans gesällvandring bl a hos arbetardiktare som Ivar Lo-Johansson och Jan Fridegård är till ända. Uppsala har fått en ny alltigenom komplett författare!Att Kjell Eriksson skriver sina böcker med gröna fingrar är någonting som hans läsare är välbekanta med. Inte heller denna gång försummar han att dela med sig av sin hortikulturella sakkunskap. När tillfälle gives. Och det är ganska ofta. Ingen lär heller kunna slå honom på fingrarna härvidlag. Hela romanen utspelas i en scenografi, som får också den som numera tvingats inskränka sina odlarambitioner till balkonglådorna och lerkrukorna med pelargoner att rysa av igenkännanden och välbehag.Men annars är det människoskildringen som utvecklats och fördjupats allra mest. Även här har Kjell Eriksson i sitt tidigare författarskap visat sig ha en särskild blick för människosjälens gåtor, irrgångar och inte alla gånger lättolkade försök att ge ett språk åt allt undanstoppat och bortträngt. I detta finns en känslighet och ett lyhört sinne, som man bara ytterst sällan brukar få se prov på hos deckarförfattare.Rundresor och strövtågOm någon undrar över om Kjell Eriksson därmed också övergivit Uppsalamiljöerna, glömt bort den sociala problematiken eller dagtingat med sitt engagemang för de svaga och utsatta, kan lugnande besked ges på den punkten. Allt detta finns mer eller mindre med även vid det här tillfället.Rent av skulle man kunna följa flera av personerna i boken på deras bilturer runt och genom Uppsala och de närmaste omgivningarna. Ända upp till Jumkil och ner till Alsike. Med en avstickare till Skyttorp. Kanske blir tiden snart mogen dessutom, för rundresor och strövtåg så som de förekommer i Wallanders Ystad eller Arns Västergötland. Men nu i kriminalkommissarie Ann Lindells efterföljd.Hon fortsätter att vara hjälten. I den mån en ensamstående mor till förskolebarnet Erik kan göra anspråk på en sådan status. När vid sidan av arbetet det mesta handlar om dagishämtning, ensamma kvällar med ett glas vin, ett och annat bio- eller restaurangbesök och vaga drömmar om att träffa någon för ett varaktigt förhållande. Det vore annars intressant att få veta vem i Uppsalas polisdistrikt som bäst överensstämmer med hennes signalement. Kanske kan länspolismästare Göran Lindberg ge besked? Möjligen skulle en omröstning ge ett mera informativt utfall.Polis- och musikhusVärt att notera i anslutning till det stora utrymme som lagens väktare i vår stad får i boken är även att Kjell Eriksson inte försummar att nämna det nya polishuset i kvarteret Blanka. Visserligen var det inte färdigt när boken skrevs och poliserna är kvar på Salagatan. Men boken konstaterar ändå om utsikten därifrån att den både möjliggör att se ned på medborgarna och har nära till himlen. Veterligt har Uppsalahumorn ännu inte hittat något namn på byggnaden. Men det skall väl inte dröja alltför länge.Annat som utgör en uppdatering är även beslutet om ett Musikens hus vid Vaksala torg. Lite osäker kan man dock bli på var Kjell Eriksson själv står i kongress- och konserthusfrågan. Och i en omfattning som aldrig förr har författaren till sin tidigare inmutning av arbetarstaden Uppsala denna gång även tagit in det akademiska livet. Det skildras väl inte helt problemfritt och ingen skulle heller tro på en sådan förskönande återgivning.Snarare finns där en hel del inslag som vittnar om en saklig och nykter syn på de stadsdelar som i skilda sammanhang brukar ges en idealiserad och lätt romantisk framtoning. Det kan t ex handla om bjudningar iakttagna genom ögon som inte låter sig imponeras i första taget. Eller om de strider kring professorstillsättningar som i varje fall kunde förekomma förr i tiden. Efter vad som brukar sägas.Viktigare än allt annat är dock Kjell Erikssons mer eller mindre medvetna ambition att knyta ihop Uppsalas västra och östra delar. På så sätt framstår han som en brobyggare i en stad där ingen längre är betjänt av den uppdelning i två sidor om ån och de sega myter som varit överspelade sedan länge. Aldrig kunde man väl tro att humanisten och sonettdiktaren Petrarca skulle komma till nytta för sådana ändamål. Läsaren får sig till livs några charmfulla utblickar till Italien på köpet.Men självfallet är det också en särskilt mot slutet mycket spännande kriminalroman som Kjell Eriksson skrivit. Med allt vad det innebär av ond bråd död, försvinnanden, spaningsinsatser och övligt polisarbete. Man får ett schackspel i tankarna med offer av bönder och springare.Personligt och mästerligtDocenter som saknas vid inräkningen på kvällen kan väl också förekomma. Även drottning Silvia är med på ett hörn. Och utan att säga för mycket kan dessutom noteras att det kan finnas mycket fördolt hos en på ytan välanpassad familj. Om nu någon trodde något annat. Den som letar efter våldsam erotik blir heller inte lottlös.Alltsammans har Kjell Eriksson kultiverat på sitt alldeles eget, personliga och jag vill också säga mästerliga sätt. Sittningarna vid datorn har burit rik frukt, nu när det blivit dags för skörd. Det är bara för läsarna att bege sig till bokhandeln och plocka och ta för sig.