Uppsala ur kajperspektiv

Få andra författare leder som Martin Landahl tankarna till Fyrisstadens karaktärsfågel kajan. Han betraktar ofta sin hemstad som lite på avstånd och med en Uppsalakajas blick. Uppifrån med perspektivsyn. Eller på alldeles nära håll. Det finns också kajor som är tama.Helt följdriktigt inleder Landahl sin senaste bok, där även Kristjan Aunver medverkar med fotografier, med en diktsvit som heter Under kajornas himmel. Också den som aldrig kretsat kring Domkyrkotornen eller svept runt i de väldiga virvlar som kajorna bildar under hösttid låter sig dras med i förloppet.Här är det Uppsala som betraktas. Med nyfikna ögon. Och medan prosadikten fortsätter, avhandlas allt från barndom, uppväxt, kärlek, egna barn, tillhörigheten till flocken och tankar över livet. Det är mycket mänskligt.Så där går han på, Martin Landahl, i sin nya bok. Tio rubriker hinner han med och som vanligt visar han sig ha god hand med ögonblicksbilder ur Uppsalavimlet. Kontaktkarta heter boken. För fotografen Aunver är detta nog främst ett fotopapper fyllt med små bilder som visar vad som fastnat på plåten.Men för Landahl kan det också betyda en karta för hur kontakt uppstår människor emellan eller en resumé över mänskliga förhållanden av olika slag. I anslutning till boktiteln låter han en hel serie dikter ta sitt avstamp i tidningarnas kontaktannonser. Mot slutet övergår texten till att bli en språkmaskin som hakat upp sig. Det påminner lite grand om ett sätt att skriva som förekom på det experimentella och öppna 60-talet.Påfallande saklighetAnnars är det den iakttagande blicken hos författaren som bestämt det mesta av innehållet i den här boken. Det är här kajperspektivet kommer in. Martin Landahls skrivande utmärks dessutom av en påfallande saklighet, något som det känns tryggt att ta del av i en tid när höghastighetstågen kunde stå som symbol för livsföringen.Martin Landahl vrider och vänder på det vanliga och invanda, registrerar vad han ser och när resultatet blir allra bäst handlar det om rapporter med ett hörbart socialt engagemang. Det gäller i hög grad i den diktsvit jag vill sätta allra främst och där författaren joggar sig fram i några invandrarkvarter och plötsligt får uppleva vad iransk gästfrihet vill säga.Nära själva utgångspunkten för författarskapet ligger dessutom den långdikt som beskriver hemkomsten till Uppsala efter ett semesteruppehåll på annan ort. Här är Landahl den sortens känslor på spåren som språket bara nödtorftigt kan förmedla. Han sätter vanans makt ur spel och i stället framträder en verklighet som vanligtvis sjunkit in i rutin och självklar närvaro.Till sådant som har sin upprinnelse i strövtåg genom hemstaden hör en lägesbeskrivning från Systembolaget dagen före sista april. Riktigt vad Aunvers köande studenter i Carolinabacken på uppslaget har i sammanhanget att göra är dock inte lätt att veta. Från författarens tid på Uppsaldemokraten härrör en dikt som berättar om samtal med läsekretsen. Det handlar om en tävling i lokalradion om den resligaste och vackraste solrosen. Här skojar Landahl nog lite med oss, precis som den stå upp-komiker som brukar tala om danskompaniet Radiobaletten.En lång naturdikt från Roslagen, där författaren har ett sommarviste, skildrar känslorna inför uppbrottet och återflyttningen till staden. Den är fyndigt uppbyggd med en svanfjäder, som ligger an och hörs som en bordunton texten igenom. En variant på kartmotivet utspelas vid en vägkant nära Gamla Uppsala. Här är det ett husvagnsekipage som kört fel i vad som får tycke av ett under ytan laddat äktenskaps­drama.Känslor på djupetOckså i en diktsvit där musikklasserna gläntar på dörren till sommaren uppstår kontakt med känslor på djupet. Temat är denna gång den svåra konsten att bottna i sitt eget liv. Kristjan Aunvers bilder ger, trots att trycktekniken nog inte ger dem full rättvisa, texterna ett gott stöd. Vid några tillfällen (sidorna 135 och 137) är det dessutom några riktiga fräckisar han åstadkommit. Annars fäster man sig vid spelet i bilderna mellan ljus och skugga och ett sinne för uttrycksmättade detaljer, som ger boken ett mervärde.Vi övriga kajor i Uppsalaflocken läser, begrundar, öppnar ögonen, ser någonting nytt och håller med. Martin Landahl är en utmärkt vägvisare till allt sådant som vi dagligdags brukar försumma. Hemmablinda som vi är.Vad de riktiga kajorna säger om boken är förstås svårare att lista sig till. Men kanske uttrycker de sitt gillande med "Kjä-kja-ka-ja". Det är i varje fall så de låter, enligt vad Landahls och Aunvers bok förmäler. Om man sätter örat mot himlen kan det nog tolkas som ett instämmande.