Upproret går genom språket

Den katalanska författaren Nuria Amats självbiografiska roman Det mest privata är som en besvärjelse. Huvudpersonen, Nuria, talar och talar. Fyller sig själv med ord - bara orden, språket, litteraturen kan mota bort tomheten som ekar runtomkring och inombords, fungera som en flyktväg och ett värn mot omvärlden.
Hon läser, skriver, talar, analyserar och jag läser detta flöde som en livsnödvändig besatthet - skulle hon tystna, fanns hon inte mer. Litteraturen och språket skapar ett gränslösare, friare rum där hon befinna sig utan att kvävas. Ett eget rum, för att använda en lite nött referens till Virginia Woolf.

Men det går förstås att skönja en handling i romanen. Man skulle kunna kalla den för en uppväxtskildring från ett välbärgat hem i Barcelona, en flickas barndom och uppväxt.
Modern dör när flickan är två år, och sorgen vilar tung över familjen och söndagsvandringarna till begravningsplatsen. Den självcentrerade fadern dränker sorgen i alkohol och lever för sina böcker. Han äger ett storartat bibliotek med verk av framstående katalanska författare. På inrådan av läkarna låter han dock inte sin bokälskande och ordtörstande dotter läsa, i rädsla att det ska vara skadligt för henne med alla berättelser. Att hon inte ska kunna hantera det som ryms mellan bokpärmarna. Ett fåfängt försök - flickan finner hela tiden nya vägar till litteraturen.

Granne med familjens hus ligger en klinik för psykiskt sjuka, och flickans fönster vetter mot sjukhemmet. En dag blir hon vittne till att en kvinna kastar sig ut från tredje våningen. Den scenen, självmordsscenen, är ett centrum i romanen, navet som Nuria Amat återkommer till, och som förvrängs och förskjuts i huvudpersonens medvetande. Kanske som ett uttryck för saknaden och sökandet efter modern, efter kunskap om en person som hon aldrig hann lära känna. För vem är det egentligen som slänger sig ut? Är det mamman? Var mamman galen? Och är kanske huvudpersonen själv galen, överkänslig och oförmögen att leva upp till verklighetens normer och förväntningar? När romanens Nuria gör ett självmordsförsök länkar det henne själv än tätare till den fallande kvinnan, och därmed också till mamman.
Ganska snart in i läsningen är det uppenbart att romanen har sina tydliga teman: litteraturen, galenskapen, döden och moderslösheten. Teman som Nuria Amat kretsar kring och väver samman till ett liv och en berättelse om skapandet, och om erövrandet av ett språk.

Nuria Amat, född 1950, har skrivit en rad romaner och essäsamlingar och är utgiven i många länder. På svenska finns sedan tidigare romanen Drottningen av Amerika (2003), en berättelse som vindlar sig fram i den colombianska djungeln och som glider mellan realism och magi, skildrar kärlek men också gerillakrig och narkotikahandel. Ganska olik Det mest privata, med andra ord. Även om också Drottningen av Amerika på sitt sätt kretsar kring språk och litteratur, och vikten av det egna rummet.
I höstas gästade Nuria Amat Bokmässan i Göteborg, då temat var spanskspråkig litteratur. Och det faktum att hon, trots sitt katalanska ursprung, skriver på spanska har väckt irritation. Men för Nuria Amat är katalanska inte de förtrycktas språk. För henne är det familjens och faderns språk, det som stänger in, begränsar och tystar ner. Medan spanskan står för revolt.
Och det är väl också det som Det mest privata till slut mynnar ut i. I revolten mot det patriarkala system som genomsyrar uppväxten. I upproret, kampen för att få vara den man är. Trots att man är kvinna. Och här går upproret genom språket - det handlar om att tala, och att fortsätta tala. Aldrig tystna, trots att man blir tillsagd, fortsätta läsa och skriva, trots att man inte får. Fylla den där tystnaden med sina egna ord och tankar.

Det mest privata är inget för den som söker lättsmält underhållning eller en tydlig dramaturgi med början, mitten, slut. Det mest privata är en roman att långsamt låta sig invaderas av. Alla dessa ord. Den kompakta prosan som kräver en läsfåtölj och en skarp lampa för att komma till sin rätt, koncentration helt enkelt. Och man får räkna med att bli lite matt. Varje mening har en tyngd, och ibland blir känslan närmast klaustrofobisk, jag måste lägga ifrån mig boken och andas - det kan bli alltför mättat emellanåt. När resonemangen glider iväg och blir alltför abstrakta och fyllda av en mening som jag inte alltid kommer åt. Men jag väljer att strunta i det, blir inte så provocerad som jag kanske borde. Jag tror på Nuria Amat, litar på att hon har något att säga - texten har den auktoriteten. Hon bryr sig inte om konventioner om hur en berättelse ska berättas, skriver som hon vill, helt kompromisslöst. Och visar att den där friheten - i livet och i språket - är möjlig att erövra. Även om det kostar.

Upproret går genom språket

Romanen Det mest privata är en språkig revolt - Nuria Amat skriver som hon vill. Anna Ehn blir både fascinerad och lite matt av en av de mest intressanta spanskspråkiga författarna just nu.