”Försök att åstadkomma ett verk – i form av text eller bild, valet är fritt – som är fullständigt överflödigt.” Så uppmanar jaget i Övningsuppgifter läsaren, men blir snart självt osäkert. Hur skapar man ett fullständigt onödigt konstverk? Räcker det med ännu en usel produkt, ett plagiat? Eller måste man konstruera något helt oanvändbart?
Den resignerade slutsatsen slår fast, med en allusion på Carl Jonas Love Almqvist: ”Så svårt, så ohyggligt svårt att skapa strountes. Det onödiga återstår alltid att erövra.”
Första gången jag läser det där tänker jag att Kristoffer Leandoer nog kan lyfta på huvudet, att han själv kommit en bra bit på väg mot det onödiga. Det skramlar ibland rent plågsamt tomt i hans senaste diktsamling – eller vilken etikett man nu väljer – som med sina 49 övningsuppgifter ger sken av att i kvasi-buddhistisk anda vilja frigöra läsaren från sig själv.
Övningarna, som kan gälla sådant som att titta på inget, att glömma smärtan och att föreställa sig vara en sten, är naturligtvis inte på allvar. Den absurdistiska undertonen är påtaglig, och mot slutet skrivs man på näsan med det redan självklara: ”Vad tjänar alla dessa övningar till? Absolut ingenting, ingenting alls.”
Skrammel, skrammel, tänker jag. Kan man föreställa sig något nödigare och onödigare än en ironisk självhjälpsbok? Finns det några dörrar som är mer vidöppna?
Andra gången jag läser texten, noggrannare, är det dock någonting som väcker mitt intresse: den aggressivitet med vilken Leandoer påtvingar läsaren all denna – låt vara ibland rätt komiska – strountes. Det mästrande jaget är totalt dominant, duet, läsaren, jag, endast en spelyta, utan någon som helst möjlighet till deltagande och medskapande.
Resultatet blir en läsakt som är så klaustrofobisk och syrefattig att den framtvingar en reflexion över sig själv. Plötsligt blir man uppmärksam på en skriftens fara som redan de gamla grekerna flaggade för: hur man som läsare utan att tänka på det upplåter sig själv, sitt medvetande och sin kropp, åt avsändaren. För detta är den förrädiskt öppna självhjälpsboken en perfekt symbol.
Övningsuppgifter har alltså en kritisk funktion. Och visst, i dagens väldiga informationsflöde, där det bara är allt för enkelt att resignera och absorbera några av de ibland osynliga men alltid ideologiska berättelser som en ständig och myllrande berättelseproduktion förser oss med, är denna litteraturens främmandegörande och avnaturaliserande verkan välkommen.
I övning 41 frågar jaget: ”Inte för att det egentligen har med mig att göra, men eftersom du uppenbarligen har så bråttom att komma härifrån (…) kan jag bara inte låta bli att fråga: och vart hade du tänkt att ta vägen sen?”
Ja, in i nästa text, naturligtvis. Och den kommer antagligen inte att vara så uppenbart kontrollerande, skruvad och i första ögonkastet överflödig som den här. Inte lika synlig.