Uppländsk resenär i kärlekens ljus

Mitt uppe i sin pågående memoarsvit sticker Per Wästberg mellan med en ny roman, den första sedan kvartetten om Stockholm och afrikanska Kamerun och Duvdrottningen, som kom 1998. Det finns öppet redovisade förbindelsetrådar till den romanserie som avslutades med Vindens låga i den i dag utgivna Anders Sparrmans resa. Framför allt genom den förvaringskista som spelar en viktig symbolisk roll som förvaringsplats för alla de fynd Sparrman gör under sina upptäcktsresor. Men den väcker även författarens ingivelseförmåga till liv när han fantiserar kring kistans tidigare öden. Samtidigt som dess förutvarande ägare ingår bland de litterära gestalter som förekom i de för drygt 15 år sedan utgivna böckerna.

Per Wästberg är en de aldrig sinande tonfallens och de gränslösa litterära inmutningarnas diktare. Det är snart bara dramatikens domäner han ännu inte beträtt. Annars finns de flesta genrer företrädda i en vid det här laget mycket omfattande produktion. Han har också en förmåga som få att överblicka människolivet i ett överflödande rikt och vittfamnande perspektiv. Denna kapacitet att omfatta tillvaron har fått många genomslag i den nya romanen. Utan vidare kan den betecknas som ett väldigt panorama över liv och död, över kärlek och lycka, medgång och nedgång och mättat av äventyr och upptäckter från en epok i den svenska historien som i efterhand framstår som den kanske mest benådade någonsin.
Anders Sparrman levde mellan 1748 och 1820, när upplysningsidéerna och merkantilismen ruskade om ett efterblivet bondesamhälle i grundvalarna. Sparrman var lärjunge till Carl von Linné i Uppsala. Han hörde till dem som förde det naturvetenskapliga arvet vidare. Genom sina resor bidrog han till att utvidga vårt lands mentala gränser. Långt senare är Per Wästberg själv en resenär, som på ett liknande sätt öppnat Sverige för impulser och kunskaper utifrån. Hos bägge är det Afrika som spelat den allt avgörande rollen av idégivare. Det är inte svårt att förstå hur romanen om Anders Sparrman bygger på en fruktbar identifikation.

Utgångspunkten för berättelsen är skärvor och brottstycken förklarar Per Wästberg i ett efterord. Forskningen kring Sparrman är knapphändig. Den skriftliga kvarlåtenskapen består huvudsakligen av reseberättelserna, några skrifter och en handfull brev. Både Sten Lindroth och Tore Frängsmyr har avsnitt om Sparrman i sina översikter över svensk idéhistoria. Men det mesta hos Wästberg är eget fabulerande. Ändå är det lätt att tro att sannolikheten för det som sägs är stor, att det var så här det kunde ha gått till. Sparrman var inte främmande för litterära inslag i sin vetenskapliga prosa. Hur långt författaren går honom till mötes märks inte minst i de återkommande citaten. De skiljer sig föga från boken i övrigt. Kanske kan man se Per Wästberg som Sparrmans eget skrivbiträde, som lägger ut och ger mästarens ord sammanhang och tyngd. Därutöver tillkommer givetvis Wästbergs alldeles personliga, prosadikten närstående idiom. Här uppträder en diktare med en lyster, sensualism och med poetiska bilder av det andlösa slaget. Alltsammans är näst intill oöverträffbart som åskådningsexempel på vad det svenska språket på sina högsta höjder förmår.
Romanens inledning är uppländsk så det förslår med barndom, uppväxt och studieår i Lena, Tensta och Uppsala. I en scenografi där Wästberg lockar fram och hittar rätt på vad som kunde vara det uppländska landskapets egen andning, skildras Anders Sparrmans tidigaste liv. Redan från början är det nyfikenheten och vetgirigheten som präglar sätten att förhålla sig till omvärlden. Fadern, som är kyrkoherde, ger vägledning, stöd och uppmuntran. Man får Per Wästbergs skildring av sina egna mest formbara år i memoarsviten i tankarna. Emellanåt tillgriper författaren en rapportstil som var det frågan om dåtida reseberättelse, om än i de närmaste omgivningarna. Uppsala har vid den här tiden 2 000 invånare och Carl von Linné blir Anders Sparrmans viktigaste lärare. Per Wästberg har i sina memoarer behandlat den egna Uppsalatiden med en hel del tvetydigheter och förbehåll. Anders Sparrman förefaller inta en liknande attityd i sina brev från de här åren.
Peter Forsskåhl och Carl Peter Thunberg är ett par av de Linnélärjungar som ger sig ut på vidsträckta resor. Själv får Sparrman erbjudande om att följa med som fältskär till Kina. Denna första seglats sker med kapten Carl Gustav Ekeberg ombord på fullriggaren Stockholms slott, som har en besättning bestående av 150 man. Färden ger författaren många tillfällen till iakttagelser om livet ombord och om havet med dess vågor, vindar och stormar. Resan går till Kanton och Sparrman fyller sin kista med växter, frön och torkade djur, innan han är tillbaka i Sverige och Uppsala 1767. När nästa segling äger rum fem år senare har Sparrman hunnit disputera i medicin. Nu är färdmålet Sydafrika och en tjänst för försörjningens skull som informator hos residenten Kirsten utanför Kapstaden. Under ett uppehåll i resan i Portsmouth invigs Sparrman i kärlekens handfasta mysterier hos glädjeflickan Emma. Här tecknar Wästberg samtidigt ett av bokens många inträngande, känsligt utförda och levande porträtt av en biperson som kommer läsaren mycket nära.

I Kapstaden möter Sparrman kanske för första gången en rå och brutal verklighet som i allt väsentligt väcker hans sedan aldrig utsläckta ställningstagande mot allt vad övervåld och grymheter gentemot andra människor heter. Även här är det lätt att se överensstämmelserna med författarens egen biografi. Under några resor till landet innanför kusten samlar Sparrman växter, insekter, fjärilar, fåglar och ormar som paketeras och skickas till Sverige. Mötet med de båda tyska forskningsesandena Reinhold och Georg Forster innebär att Sparrman erbjuda följa med James Cook på dennes andra världsomsegling.
Ombord på barken Resolution går färden under brittisk flagg så nära Sydpolen och Antarktis det går att komma. Beskrivningarna av stormar, isberg, köld, snöoväder och inte minst möten med pingviner och valar hör till romanens mest dramatiska inslag. Avståndet till människornas värld, utsattheten och ensamheten ger också tillfälle till många tankar om livets bräcklighet, tillvarons gåta och smaken av en existentiell intighet. På Nya Zeeland möter Sparrman maorierna och deras karaktäristiska näshälsning, Tahiti innebär närkontakt med livets renodlade sensuella sidor. I mars 1775 är man åter i Kapstaden och nya upptäcktsresor i inlandet väntar med barometer, termometer och kompass som viktigaste hjälpmedel. Observationerna utsträcks till urbefolkningen och dess kultur. Slavhandeln fördöms ännu en gång samtidigt som den jämlikhetstanke blir synlig som är ett av romanens ledmotiv. Åtskilligt sägs också om boernas självgodhet och skoningslöshet i sitt expansionsbegär.
När Anders Sparrman är tillbaka i Sverige vistas han först i Lövstabruk och sedan i Stockholm där han blir föreståndare för vetenskapsakademiens naturaliekabinett. Här infogar författaren dessutom en sällsport levande tids- och stämningsbild från Bellmans och Gustav III:s Stockholm. Återkomsten innebär dock en hel del bekymmer och motgångar. Den med en hel del vekhet utrustade Sparrman har svårt att värja sig mot alla intriger och allt bakdanteri. Den avslutande resan går till Afrikas västkust för att på kungens uppdrag söka lämpligt område för en svensk koloni. Sina sista decennier tillbringar Sparrman som fattigläkare i Stockholm.
Här utvecklas boken till en ren kärleksroman, när Per Wästberg låter den åldrade Sparrman möta den unga Lotta, med vilken han inleder en relation som varar ända till slutet. Här framträder också en annan del av vetenskapsmannen Sparrmans personlighet, kanske tydligast i dennes framväxande upplevelse av kärleken som livets slutmål. Att Wästberg är en kärleksdiktare av högsta rang vet vi från den romanserie som inleds med Vattenslottet. Men knappast har han skrivit lika inträngande som här om lyckan i människolivet. Och detta samtidigt som Anders Sparrman oavbrutet tampas med de stråk av uppgivenhet, missmod och vemod som också ingår i hans självbild. Inte så lite blir därför den självuppgörelse som romanen rymmer i sin avslutning också ett slags bokslut över livets och tillvarons villkor i stort.
Här formulerar Per Wästberg avsnitt som hör till de allra mäktigaste och mest storslagna han någonsin skrivit. Man frågar sig gång på gång om människans livslott mellan födelse och död någonstans fått en mera exakt och övertygande återgivning eller gestaltning. Det är ypperligt och svindlande väl genomfört. På samma gång som författaren inte viker en tum från den betydande respekt med vilken han närmar sig Anders Sparrmans livsöde. Per Wästbergs i dag utgivna roman om Anders Sparrman är en av 2000-talets mest betydande böcker hittills på vårt språk.

Uppländsk resenär i kärlekens ljus

I Per Wästbergs i dag utgivna roman Anders Sparrmans resa, som handlar om upplänningen och världsresenären som var Carl von Linnés lärjunge, visar författaren sitt verbala mästerskap, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.