Upplands lantvärn under kriget 1808-1809

Enligt samtida källor var Upplands lantvärn i stridbarare skick än myten säger under 1809 års krig. Alexander Kan berättar om en läsvärd publikation i ämnet.

Foto: Scanpix

Litteratur2009-05-24 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Efter det ryska anfallet mot Finland, som påbörjades i februari 1808, företogs under sommaren från svensk sida en rad landstigningar för att förstärka stridskrafterna i Finland. Dessa ägde rum från Vasatrakten i norr till Åbolands skärgård i söder. En av operationerna gjordes den 19-20 juni 1808 vid Lemo udde, sju kilometer söder om Åbo. Av den svenska styrkan som stred till lands, 2 600 man, utgjordes huvuddelen av lantvärnsmän från Uppland. Dessutom deltog besättningarna från eskadrarna på skärgårdsflottan med kanoneld från fartygen.
Krigsledningens avsikt var att inta Åbo, som besatts av ryssarna, och att få i gång en folkresning. Man ville skapa en sydlig front mot de ryska trupper som trängt norrut, för att därmed stödja den svenska kontraoffensiv som redan påbörjats med framgång i Österbotten.

Om detta landstigningsföretag och om Upplands lantvärns insatser har Lars Otto Berg och Hans Norman författat en 46 sidig mycket läsvärd publikation inom ramen för projektet Den okända krigsmakten vid Upplands regementes historiekommitté. Texten är kompletterad med kartor och illustrationer samt med personregister och korta biografier över de främsta svenska och ryska officerarna.
Med en transportflotta, som samlats vid Sottunga i östra delen av Ålands skärgård, fraktades landstigningsstyrkan, skyddad av enheter ur skärgårdsflottan, till Lemo, utan att upptäckas av de ryska flottenheter som uppehöll sig i grannskapet. Landstigningsföretaget, som skedde under generalmajor Ernst von Vegesacks befäl, gick bra. Ett brohuvud upprättades och förberedelser gjordes för att fortsätta framryckningen mot Åbo. Under tiden hann dock ryska styrkor samlas till motstånd. Ryssarna mobiliserade i hast alla tillgängliga förband i Åbotrakten till ett storanfall. Här befann sig för tillfället den ryske överbefälhavaren F. W. von Buxhoevden, som kunde ta ledningen. Striderna blev hårda med ihållande kanonad, kraftig gevärseld och bajonettstrider man mot man.

Efter att striderna pågått nästan oavbrutet i 14 timmar måste von Vegesack ge order om återtåg. Under uppehållande eldgivning kunde den svenska styrkan inskeppa, hissa segel och lämna stridsplatsen utan fartygsförluster. De stupade på svensk sida var 60 döda, 130 sårade och 27 fångna. De ryska förlusterna var något större och utgjorde sammanlagt 291 döda, sårade och fångar.
När det svenska lantvärnet upprättades och insattes i kriget möttes krigsledningen, inte minst kung Gustav IV Adolf, av mycken kritik. Utrustningen var långt ifrån tillräcklig och förbanden var lite övade, varför lantvärnssoldaterna ansågs som ganska oanvändbara för strid. I denna studie framkommer något annat. Författarna har gjort en sammanställd förteckning av bataljonschefernas rapporter över lantvärnsmännens insatser, dvs. både hur befälen ur deras led och lantvärnets manskap, hade uppträtt under striderna. Denna visar att under detta "Upplands lantvärns elddop" överraskande många hade "synnerligen utmärkt sig". Även från rysk sida uppges svenskarnas motstånd ha varit hårt.

Synen på det för Sverige olyckliga kriget 1808-1809 varierar. Veteraner från båda sidor och många militärhistoriker har framhävt hur intensiva striderna stundom var. Författare, såsom krigsdeltagaren i kavalleriet, Bulgarin, liksom själve Runeberg, betonar dessutom att det finländska folket på flera håll startade ett partisankrig mot ryssarna. Sentida civila historiker däremot, såsom den ryske Ivan Käiväräinen och den finske Matti Klinge, har tonat ner bilden av blod och strapatser och ironiserar särskilt över versionen av gerillakrig - ett finskt Vendée. Möjligtvis har de med sin bagatellisering tagit 1900-talets krig i beaktande med dess stora arméer och gjort jämförelser med det finska Vinter- och Fortsättningskriget.

Kriget 1808-1809 medförde i vilket fall stora förändringar. På svensk sida innebar det rikets delning, där Finland förlorades. I förlängningen innebar det att Sverige blev en småstat med ny regeringsform och nytt kungahus av utländsk och revolutionär härkomst. Genom unionen med Norge påskyndades sedan Sveriges demokratisering. På finsk sida har främst poängterats att "Märkesåret" 1809 innebar den finska nationens födelseår.

Vad gäller lantvärnet, med de olyckor som brukar tillskrivas denna organisation, vill författarna betona dess betydelse som föregångare till den allmänna värnplikten. Redan vid 1812 års riksdag beslöts att införa en beväringsinrättning, vars övningstid successivt ökades. I mina ögon hör detta "bernadottska" riksdagsbeslut till den franska revolutionens internationella följder.