Uppland ur ett fågelperspektiv

I sin senaste bok tar Gunilla Lindberg - som under många år försett oss med intressanta och vackra böcker om Uppsala - med läsarna på en resa i Uppland. Resan sker med hjälp av författarens berättelser och med gamla bilder hon letat fram ur universitetsbiblioteket Carolina Redivivas stora bildsamlingar. Dessa kompletteras sedan med nya bilder tagna av fotografen Max Marcus från motorglidskärm på 300 meters höjd. Resultatet blir en bedövande estetisk och nostalgisk upplevelse.
I inledningen skriver Lindberg att boken är hennes berättelse om Uppland. Det innebär att det inte är någon regelrätt hembygds- eller landskapsskildring utan ett personligt hopplock av miljöer, människor och händelser. Lindberg har djupa rötter i landskapet och kan på sin mors sida följa släkten ner till 1600-talet. Hennes far däremot har danskt ursprung, men detta till trots kom han ändå under sitt liv att lära sig älska Uppland. Kaffebjudningarna i författarens hem avlutades således alltid med unison sång av Upplandssången "Här ligger landet"! Bräck det den som kan.

Lindbergs resa för oss till vallonbruket i Söderfors, ett bruk som anlades av Claes Depken 1676 och med ankartillverkning för flottan som specialitet. I trakten har hennes mormor, mor, morbröder och mostrar alla gått i skolan och hennes morfar varit stationskarl. Från Söderfors fortsätter resan till Tierp, där Lindbergs mormor gjorde sina uppköp av livsmedel och tyger. I dag är Tierp tätort och något av sovstad till såväl Uppsala som Gävle och Stockholm. Då var det en liten lantlig köping.

Från Tierp tar oss Lindberg sedan med till Månkarbo. Där fanns en gång den kloka gumman Johanna Persson. Blev man sjuk var det henne man sökte upp för att få diagnos och bot. Hon var specialist på läkande örter, vilka hon blandade i brännvin och försåg sina patienter med. Och visst, skriver Lindberg, blev man frisk av hennes kurer. Författarens klena moster blev som barn smord av Månkarbogumman och levde sedan till 97 års ålder. Så, konkluderar Lindberg, man skall inte rynka på näsan åt sådan klokskap. Tvärtom kanske man bör inse att de kloka kunde mycket om människor och människors krämpor, kanske till och med mer än läkarna på våra tiders vårdcentraler kan.
I boken besöker vi också andra uppländska bruk som Harg, Dannemora, Forsmark, Vattholma, Lövsta, Gimo och Österby. Det var hit vallonerna en gång kom och det var här i järnhanteringens förlovade land som mycket av förutsättningarna för Sveriges stormaktsvälde fanns. Att här fanns rikedom och makt skvallrar inte minst de slottsliknande herrgårdarna om. Men Lindberg drar inte i första hand fram patroner och bruksherrar som tjänade pengar på järnet. Hon talar i stället om de små, om alla dem - kvinnor och män - som slet ut sina kroppar med hårt arbete i smedjor och ladugårdar.
Från bruken och vallonernas rike går färden sedan vidare till de små kuststäderna Öregrund, Östhammar och Norrtälje i Roslagen. Här är det båtar och hav som står i centrum.

Lindberg apostroferar särskilt skärgårdskvinnorna, de som hon menar klarade allt, dvs. jordbruk, ekonomi, tjänstefolk och barn när männen i månader i taget låg ute på havet. Kvinnorna fick endast med hjälp av gamla drängar och barn upp till konfirmationsålder sköta allt arbete på gårdarna. Dessutom fick de undervisa barnen, ro på handelsresor och ta ansvar för alla hemmavarandes hälsa och välbefinnande.
Det som numera kallas Sveriges närmaste stad, Enköping, uppmärksammas också i boken. Staden har ofta kallats Pepparrotsstaden eftersom där odlades mycket köksväxter. Välkänd var den också för en av sina läkare, Ernst Westerlund (doktor Westerlund) som under andra delen av 1800-talet drev praktik där. Doktorn var vida känd för sina undergörande metoder och patienter kom från när och fjärran för att få hans hjälp. Lindberg skriver att han ofta tog emot ett sextiotal patienter per dag. Hans särskilda specialitet var psykiska sjukdomar. Liksom Månkarbogumman byggde mycket av hans framgång på hans stora kunskaper om hur människor fungerar, inte bara fysiskt utan också själsligt.

Naturligtvis innehåller Lindbergs bok också skildringar av hennes hemstad Uppsala. Hon dröjer en del vid hur småstaden bara under den tid hon själv kan överblicka förändrats radikalt. Hon skriver t.ex. om 1960-talets delvis grymt brutala rivningar i innerstaden och de sår som lämnades efter dem. Men hon framhåller samtidigt att staden måste förändras för att utvecklas och illustrerar det med en bild över stadens nya och mycket omdiskuterade Konsert- och kongresshus vid Vaksala torg.
Lindbergs & Marcus bok ger en subjektiv men intressant bild av Uppland av i går och i dag. Lindbergs texter är både välskrivna och faktabemängda, trots att de genomgående är mycket kortfattade. Men det är naturligtvis bilderna, och då framför allt dem av Marcus nytagna, som är det märkvärdiga med denna bok. De är så andlöst vackra att de bör göra den mest förhärdade benägen att genast ge sig ut för att bese detta landskap. Boken blir naturligtvis också en perfekt gåva till dem som redan är välbekanta med Uppland. Jag gissar att den blir en vanlig present både i privata och offentliga sammanhang. Den är nämligen oemotståndlig!

Uppland ur ett fågelperspektiv

Skribenten Gunilla Lindberg och den flygande fotografen Max Marcus bjuder på en himmelsk färd över Uppland. Andlöst vackert, konstaterar Agneta Lilja.