Uppgörelse vid språkets gränser

Huvudpersonen i Anders Paulruds i dag utgivna roman Som vi älskade varandra äger ett sommarhus beläget i Karlskrona skärgård. Han återvänder dit i månadsskiftet oktober-november för att förbereda inför vintern. Men också för att bearbeta och bringa en smula klarhet över vad som utspelats i denna miljö under drygt två och ett halvt decenniums tid. Det är en öppning på berättelsen som pekar åt alla möjliga håll. "Jag misstror alla romaner som inte börjar i tvekan eller i kaos. I obalans" säger författaren som ett slags programförklaring i slutet på sin bok.

Anders Paulrud var gäst på Bokens dag här i Uppsala för två år sedan. Vid det tillfället hade han utkommit med Kärleken till Sofia Karlsson, som var en uppgörelse med ett havererat kärleksförhållande men också en roman om vår tids sårbara mansroll. Publiken hade svårt att värja sig för Paulruds självironiska dompteringsförmåga. Sällan har väl ett förtroendefullt självutlämnande tagits emot med lika stor värme.
Romanen i dag, mitt i försommargrönskan, knyter an till den förra bokens slutackord, det som ifrågasatte alltför rigoröst ställda sanningskrav och även gjorde ärlighetsbegreppet till en problematisk storhet. Den här gången är det dock inte längre någon personlig kris som utgör romanens upprinnelse. I stället går författaren i närkamp med själva författarskapets villkor. Boken igenom förs där en dialog som har med den traditionella romanformens bärkraft att göra. Den tid är förbi då en skrivande person, i likhet med Joyce, Proust eller Thomas Mann, kunde berätta en historia som om dikten var avskild från verkligheten. I dag är gränserna undflyende och vaga, är av allt att döma Paulruds uppfattning. Under sådana förhållanden återstår enbart fragment och rester att ta ställning till. Följden blir att en författare aldrig kan veta vilket värde han eller hon skall tillmäta de förlopp som växer fram under den kreativa processens gång.

Denna grundhållning av osäkerhet inför både människorna och skeendena är ett av de allra viktigaste inslagen i den här romanen. Men det har inte hindrat författaren från att både skapa en intrig som har en spännande handlings alla kännetecken. Och att samtidigt när det gäller personteckningen vid behov uppträda som om han var lika allvetande som de stora företrädarna i den breda episka traditionen från 1800-talet eller förra sekelskiftet. Den främsta skillnaden är att Paulrud hela tiden är medveten om sin begränsade räckvidd. Övertygelsen om att relationen mellan verklighet och fiktion inte kan uppfattas som annat en konstruktion släpper han aldrig ur sikte.

Det är också med förbehåll av det slaget man läser hans berättelse som lika mycket kan ses som en generationsroman som en skildring av hur grundvalarna kan se ut för nära mänskliga relationer i vår egen samtid. Den som minns den förra boken och dess huvudperson Anders Mikael får givetvis en del att fundera på, när dessa bägge namn vid det här tillfället tilldelats två helt olika personer. En av dem är berättarröstens Anders. Den som heter Mikael kan mycket väl vara den människa som är förknippad med den djupaste gåtfullheten av alla i persongalleriet. Men det är heller knappast långsökt att uppfatta honom eller den process han är indragen i som ett slags ställföreträdare, på ett bildligt plan, för den sorg som också den hör till det som satt sin prägel på den rådande grundstämningen. Över huvud taget är det sällan i ett bokprojekt de olika gestalterna så tydligt ger intrycket av att egentligen och i grund och botten vara olika, renodlade aspekter av en och samma människa som i Paulruds nya romanskapelse.

Det betyder dock inte att där saknas andra spår färgade av sina helt egna förutsättningar. Till dem hör interiörerna från Aftonbladet, där författaren är anställd på kulturredaktionen. Den som nämns som Akselius är givetvis legendariske Axel Liffner, som i mångt och mycket hade anammat Klarabohemernas livsmönster under den tid då Aftonbladet fortfarande hade sin adress i dessa sedermera demolerade kvarter. Dock undrar man om bilden av Liffner inte påverkats en smula av liknande berättelser från en annan tidning. Det gäller inte minst uppgiften om den över sin skrivmaskin nattetid sovande kulturredaktören. Fast märket är fel, det skall vara en Halda!
En annan utlöpare hos Paulrud handlar om konstnärsmyten och det svenska konstlivet. Här har författaren också i andra sammanhang som skribent visat att det knappast är installationskonsten, som står hans hjärta närmast. En plats för sig intar även romanens vad man vill kalla spöksupé, som är en frodig karikatyr av den stockholmska nya penningaristokratin, dess tidningsvärld och övriga bemärkta, vilka alla en gång bekände sig till 68-årens ideal men i dag visar fram helt andra personligheter när fernissan flagnat. Även om Anders Paulrud kan tyckas vara lite för tidigt ute när han letar efter karaktärsdrag utmärkande för vår egen samtid, är det ändå inte svårt att hålla med honom, när han skildrar dagens mentala förvirring och tilltagande antiintellektualism.

Det riktigt imponerande med hans bok får nog annars sägas vara den fjäderlätta exakthet med vilken han bemästrar sina konstnärliga uttrycksmedel som romanförfattare den här gången. Där finns en detaljskarp sensualism som till synes helt ansträngningslöst fångar in dofter, ljus, ljud, vindens gång och grenarnas rörelser med en precision som få andra diktare är mäktiga. Knappast är människokunskapen heller mindre än i de föregående böckerna. Att sedan, som han säger, orden har en begränsad räckvidd när det gäller förlopp av det slag som upptar merparten av romanen, är kanske en riktig iakttagelse. Men så måste det nog vara för varje författare som försöker komma människans gåta på spåren. Det kan varken upphovsmannen eller romanformen och absolut inte språket lastas för.

Uppgörelse vid språkets gränser

Anders Paulruds i dag utgivna roman Som vi älskade varandra är en uppgörelse med romanformen men också med människans gåta så nära språkets gränser det går att komma, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.