Går det att bevisa att ekonomisk ojämlikhet är destruktivt och omvänt att en jämnare fördelning av resurser gynnar samhället? När den uppmärksammade Jämlikhetsanden kom ut på svenska föreföll den också här sätta igång flera olika sorters debatter. Dels ifrågasättanden av Richard Wilkinsons och Kate Picketts forskning, metoder och resultat, dels mer ideologisk positionering.
Att forskningsresultat granskas och diskuteras är naturligtvis utmärkt, det sker sällan så ymnigt och offentligt som med Jämlikhetsanden. Den har triggat anspråk på Sanningen, lockat till tvärsäkra omdömen, vad som är rätt och vad som är fel. Som många redan känner till driver alltså Richard Wilkinson och Kate Pickett tesen, som återges som underrubrik i bokens titel, att mer jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen. De visar på den ekonomiska ojämlikhetens negativa effekter, på fysisk och psykisk hälsa, kriminalitet, medellivslängd, ja hela samhällsstrukturer. De är säkra på sin sak, men signalerar ändå viss måttfullhet, i skrivningar som om den teori och de belägg som presenteras i denna bok är korrekta. Som icke-forskare har man ytterst små möjligheter att göra något slags jämförande studier och på så vis ifrågasätta det Wilkinson och Pickett skriver.
Det ska villigt erkännas att jag inte är kapabel till någon kritisk tolkning av alla diagram, kurvor och staplar. Men jag läser med stort intresse, samt tilltagande beklämning inför påminnelsen om att den ekonomiska tillväxten som länge varit individer och samhällen till gagn alstrar allt fler problem. Stressjukdomar, övervikt och inte minst rovdrift med naturresurser. Det är en dyster exposé över ett ojämnt fördelat överflöd och krackelerande välfärdsbyggens hjälplöshet inför ny-elände som fattig-fetma och gravida tolvåringar.
Författarnas lösning är ett globalt nytänkande, en omfattande omstrukturering med sikte på mer jämlik fördelning av de ekonomiska resurserna. Vilket alltså väcker protester från debattörer som tvärtom tror på sådant som den ökande lönespridningens välsignelser. Lönespridningsförespråkare är sannolikt individer som saknar fantasi att föreställa sig att de själva skulle hamna på fel sida om en ökad klyfta. De kommer därför aldrig att övertygas om behovet av den ekonomiska omfördelning som Wilson och Pickett förordar.
Själv kan jag tycka att ekonomiska jämlikhetssträvanden borde vara självklara, om än utopiska. Det är svårt att dela författarnas förtröstan att en (väst)världsomspännande nyorientering är möjlig, inom loppet av en generation. Det är också något nedslående över den förhoppningsfulla ivern hos författarna och hos påhejande debattörer. Som om det skulle räcka med att bevisa, vetenskapligt, för att åstadkomma uppslutning kring omvälvande förändringar. Och varför är det viktigt att exakt påvisa samhällsnyttan av ekonomisk jämlikhet? Ur flera aspekter blir Jämlikhetsanden ännu ett exempel på mätbarhetsfixeringen, på att procent och decimaler uppfattas som mer väsentliga än komplexa och tolkningsbara resonemang. Utifrån det är valet av omslagsbild värt att notera, en människogestalt med frilagd hjärna, det signalerar biologi och (natur)vetenskap, lika med riktig forskning.
Jämlikhetsanden framstår dock som mest läsvärd om man slutar tänka i evidens och bevis. Det är utmärkt att jämlikhet blir föremål för forskning, men samtidigt väcker boken otålighet på samma sätt som trasslet med FN:s klimatpanel. Ja, det är viktigt med korrekta siffror, men hur svårt kan det vara att inse att åratal av varmkörning av naturresurser har negativa effekter?
Och måste vi verkligen jämföra stapeldiagram för att övertygas om att fattigdom är plågsamt, att den också påverkar en välbeställd omgivning? Mer intressant är de bredare vyerna, beskrivningen av en närmast obetvinglig historisk utveckling mot större jämlikhet.
Författarna skriver om den flod av mänskliga framsteg, som svept bort sådant som gudomlig kungamakt och slaveri, som medfört rösträtt och likhet inför lagen. I backspegeln betraktar ingen detta som en ovälkommen utveckling. Men hur blir det i framtiden? Flyter jämlikhetsfloden på, bara tillfälligt uppdämd av sprickorna i efterkrigstidens välfärdssystem? Eller ska man befara att flödet av jämlikhetsreformer kommer att sina helt?
Det är tyvärr lätt att föreställa sig ett djävulskt Moment 22 i att jämlikhetsfloden, som gjort det möjligt för flera att förmera sig samtidigt har gjort oss mer ointresserade av andras fattigdom. Och hur förhåller sig allomfattande jämlikhetsambitioner till identitetspolitikens insteg, exempelvis det självklara fnysandet åt vita heterosexuella medelålders män. Eller till förtjusningen i att skilja på elit och verklighetens folk?
Nej, det är inte de vetenskapliga anspråken som gör att Jämlikhetsanden är en bok som kommer att ligga framme, utan att den erbjuder ett större perspektiv än, exempelvis, den pågående valrörelsen.