Kan en ung kvinnas upplevelse av graviditet och förlossning i trettiotalets Sverige säga oss något om dagens syn på moderskap? Nu när maman blivit en ny sociologisk figur och det finns tidskrifter och bloggar som enbart handlar om graviditeter, vad har förändrats? Vår samtida kult av moderskapet ges i Kristina Sandbergs Att föda ett barn en stark genomlysning. Romanen är den andra denna höst som utspelar sig på trettiotalet, gestaltar ett kvinnoöde som i mångas ögon skulle ses som förspillt.
Den unga Maj har sökt sig till Örnsköldsvik, bort från fattigdom och misslyckade relationer till butiksjobb och frihet. Av en händelse träffar hon överklasspojken Tomas. Maj vill bli förälskad, börja om. Men så börjar hon känna sig konstig, ja, nästan sjösjuk. Det är en obehaglig känsla, ett svagt illamående kombinerat med en väldig aptit. Det som läsaren redan förstått tar ett tag för Maj att begripa. Hon är gravid.
Sandbergs bok är den första i en tänkt trilogi, och det lovar gott. Det är en suggestiv, lågmäld berättelse om ett kvinnoliv i 30-talets Sverige. Sett till det tematiska är den inte helt olik Sigrid Combüchens kritikerrosade Spill. Berättartekniskt är det emellertid stora skillnader. Det rör sig om ett mångstämmigt berättande där berättarrösterna flätas samman i en komprimerad textväv. Ömsom återges handlingen genom Majs medvetande, ömsom genom författarjagets. Bland annat. De långa partierna som gestaltar Majs medvetandeströmmar är krävande. Även om det kan vara fascinerande att få ta del av andra människors känslor på ett oförmedlat sätt är det samtidigt påfrestande. Med sina nästan 500 sidor är boken för lång, ämnets outtömlighet till trots. En rejäl åtstramning hade gjort berättelsen mer rättvisa.
Titeln må alludera på Stig Dagermans Att döda ett barn, men där Dagerman använder ett barns död som dramatisk höjdpunkt väljer Sandberg livet, Majs nedkomst. Berättelsen om Majs passiva men ångestridna acceptans inför det fullbordade faktumet, kan för en nutida läsare upplevas som provocerande. Detta är Sandberg medveten om. Ungefär halvvägs kapitulerar fiktionen och in träder berättaren. Tillfället är väl valt. Det är när Maj är som mest sårbar, i förlossningsögonblicket. Sandberg håller upp en spegel inför samtiden, visar att mödravården i dag förvisso ser annorlunda ut än för åttio år sedan, men att det inte är på det yttre planet som saker förändrats. Borta är den obligatoriska sprittvätten och rakningen, i stället har vi akupunktur, föräldragrupper och Mini-Sats. Mamman förväntas spontant kunna ge kärlek och omvårdnad. Det var det ingen som krävde på 30-talet. Bra eller dåligt? Läsaren får själv döma.
Sandberg skildrar graviditetsupplevelsen på ett sätt som jag aldrig läst det tidigare. Det är en hudnära gestaltning, känslig och brutal på samma gång. Författaren låter oss känna Majs kroppsliga och mentala förändringar så som Maj själv erfar dem. Det är mycket skickligt gjort.