Unik rapport från slutet samhälle
Carmen bin Ladin var gift med Usama bin Ladins bror Yeslam. I sin till svenska översatta självbiografi, En gyllene bur, beskriver hon hur klaustrofobiskt hon upplevde det saudiska samhället.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Carmen Bin Ladin: En gyllene bur (Bra Böckers Förlag, sv övers Ulf Gyllenhak)
År 1974 gifte de sig, Carmen och Yeslam bin Ladin. Hon hade vuxit upp i Genève, dotter till en schweizisk far och en mor som var sprungen ur en aristokratisk iransk familj. Han tillhörde en av Saudiarabiens rikaste familjer — vid sidan om kungahuset Al Saud — och är bror till den numera så beryktade Usama bin Ladin.
Carmen, som bara var 20 år, hade inte en aning om vad hon gav sig in på. Yeslam verkade så västerländsk, så främmande för Saudiarabiens religiöst sanktionerade beduintraditioner. Redan som sexåring hade han satts i internatskola i Beirut för att senare skickas vidare till England och Sverige. Efter bröllopet skulle dom bosätta sig i USA. Men så blev det inte. Hösten 1976 flyttade paret, tillsammans med den ettåriga dottern Wafah, till Jeddah i Saudiarabien. Där tvingades Carmen anpassa sig till ett kvinnoliv som hon inte ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig.
Som ur Tusen och en natt
Entreprenadföretaget Saudi Binladin Group grundades på 40-talet av Yeslams far, schejk Muhammad bin Ladin. Hur denne analfabetiske arbetskraftsinvandrare från Hadramawt i Jemen, som på 30-talet kom till Jeddah för att ta jobb som bärare, kunde skapa Mellanösterns största byggföretag är som en saga ur Tusen och en natt. På kort tid blev schejk Muhammad en av den härskande dynastins närmaste förtrogna, och hans företag fick bland annat det unika hedersuppdraget att renovera de heliga städerna Mecka och Medina. Under årens lopp hann han skaffa sig 22 hustrur (fyra åt gången) och fick sammanlagt 54 barn, 25 pojkar och 29 flickor. Vid Muhammads död 1967, i en flygolycka, blev äldste sonen Salem familjens överhuvud. När Carmen kom till Jeddah bodde hela denna talrika storfamilj, såväl änkorna som de frånskilda kvinnorna och deras barn, i ett ofantligt muromgärdat bostadskvarter som var sju kilometer i diameter.
Kvinnorna statusprylar
Som bekant lever halva Saudiarabiens befolkning — det vill säga kvinnorna — som fångar. En hustru i bin Ladin-familjen är som en statuspryl, skriver Carmen, ett husdjur som den äkta mannen kan kela med en liten stund när andan faller på. De anställda tjänarna behandlas som dragdjur och packåsnor, i synnerhet de gästarbetare som inte är muslimer. Saudiska kvinnor är anonyma och omyndiga, förbjudna att ta ens ett steg utanför dörren utan mannens tillstånd. Kvinnor som bryter mot det invecklade regelverket kan dömas till döden av storfamiljens patriarkaliska överhuvud. När den olydiga prinsessan Mishal — barnbarn till en av den nuvarande kungens bröder — mördades på öppen gata 1978 fick Carmen sin första tankeställare. Skulle hennes egna döttrar, som fått en västerländsk uppfostran, också revoltera i puberteten?
Mellanhänder och budbärare
Det komplicerade livet i den gyllene buren kan knappt ens beskrivas. Det var förbjudet för Carmen att tilltala någon av husets många manliga tjänare, än mindre visa en millimeter av sitt obeslöjade ansikte. Varje befallning måste framföras med anställda pojkar — som inte var könsmogna — som mellanhänder och budbärare. Anlitade saudiska hantverkare, för att ta ett annat exempel, vägrade principiellt att följa de bin ladinska kvinnornas direktiv trots att de tillhörde en av landets mest inflytelserika familjer.
Antimodern triumf
Från den första oljekrisen 1973 moderniserades Saudiarabien i rasande takt. Många observatörer förutspådde att den snabba samhällsomvandlingen skulle bidra till att luckra upp det uråldriga beduinsamhällets regelverk och — precis som i Ostasien — starta en demokratiseringsprocess. Dessa förhoppningar har dock kommit på skam. Från 70-talets slut, när den politiska islamismen fick sitt första uppsving i Mellanöstern, har de antimoderna krafterna triumferat i Saudiarabien. Efter nio år gav Carmen upp och lämnade landet.
Subjektiv förkastelsedom
En gyllene bur är onekligen ett unikt dokument från ett av världens mest slutna samhällen. Men det är också en subjektiv rapport, en självbiografi som ofrånkomligen färgats av författarens förkastelsedom över familjen bin Ladins absurda livsstil och den bittra skilsmässoprocess som snart pågått i tjugo år. En sak är dock säker — boken kastar ett förklarande ljus över den samhällsstruktur och det andliga klimat som producerat fanatiker och terrorister som Usama bin Ladin.