Unik helhet i "noirländsk" serieroman

Eriksson har det där som gör att hans teckningar framstår som alldeles lagom känsligt utmejslade; de bär på ett slags ständig rörelse och en förståelse om det sammanhang de representerar.

Även om berättelsen kretsar runt mordet på Pentti Rantakrans, en inflytelserik näringsidkare med både fru och älskarinna, handlar denna grafiska roman om något mycket mer spännande än det - det alldeles vanliga livet i Norrbotten i mitten av 80-talet.

Hur spännande kan då det vara? Varenda tv-deckare handlar ju i dag mer om äktenskap, bråk på jobbet och samhället i stort, än om de mordfall som man hoppas de snillrika poliserna ska lösa. Anledningen till att det blir alldeles utmärkt i det här fallet ligger i hur Eriksson hanterar själva seriemediet och de ingredienser han valt att ha i berättelsen. Eriksson visar sig nämligen vara en mycket god berättare både visuellt och i text. 

Huvudkaraktärerna Yngve Öman och Sven-Olof Taano får uppgiften att hitta den brandgula Ford Granada som setts vid mordplatsen. Under letandets gång lyckas Eriksson förmedla och problematisera två personligheter som i den norrbottniska polisiära vardagen letar bevis för att lösa det uppmärksammade mordfallet. Vi följer dem även i deras respektive hem, tar del av deras respektive liv, deras relationer med sina fruar, ser vilka vänner de har, följer dem på restaurang, in i bastun och ut på tennisplanen.

Det är berättelsens vardaglighet, i kombination med Erikssons, i grunden enkla, teckningar som ger berättelsen liv; däri skapas en alldeles unik helhet av bild och text.

Finns där några frågetecken? Vid några tillfällen förefaller Eriksson kanske verka mer som illustratör än serietecknare. Serietecknaren knyter samman bilder till en sammanhängande enhet, medan illustratören lägger sitt krut på den fristående bilden. Denna tendens framträder bara svagt vid enstaka tillfällen. När Eriksson är som bäst, är han fantastisk.

Seriens enda minus ligger annars i den något tunna mordhistorien. Den är inte alls tokig, men för att bli riktigt minnesvärd hade ett par intrikata vändningar varit på sin plats.

En sak är helt säker, från och med nu kommer jag ständigt att vara på jakt efter Erikssons grafiska romaner. Kanske följer del två? Jag vill veta hur det går för Taano och hans fru, fick han lämna soffan och komma upp till parets gemensamma säng efter alla gräl?