Unge Hjalmar Bergmans brev

Det klagas med rätta över brevskrivandets förfall. E-post, sms och telefon ersätter forna dagars korrespondens per handskrivna brev. Med dessa nya medier är flyktiga, livslängd en på det de förmedlar kan räknas i dagar snarare än i år, för att inte tala om sekler. Följden blir allmän historielöshet när enskilda personer upphör att dokumentera sin vardag i skrift.

Desto viktigare är det att bevara det som faktiskts skrevs innan brevdöden började breda ut sig. Katalogiserade arkiv utgör den bästa garantin för långsiktig överlevnad, kompletterade med utgåvor i tryck av sådant som bedöms vara särskilt viktigt. Dit hör självklart de skrivkunnigaste av alla, våra stora författare. Och en av dem heter Hjalmar Bergman. Alltså hurra för att hans brev äntligen efter lång väntan börjats ges ut i samlad form - diverse urval finns sedan länge. Av planerade fyra volymer föreligger nu den första omfattande åren 1897-1908, det vill säga från Bergmans fjortonde till hans tjugofemte levnadsår. Under denna tid hann han skriva de första 384 av de inalles cirka 1500 brev man lyckats spåra. Med inledning och kommentarar upptar den första delen 654 boksidor.

Det är imponerande, närmast överväldigande, både till omfånget och den möda utgivarna lagt ner. Det är två erfarna professorer som kan ta åt sig äran: Kerstin Dahlbäck, som bland annat deltagit i utgivningen av Strindbergs brev, och Sverker Ek som en gång i tiden disputerade här i Uppsala på en avhandling om Bergman. I var sin inledande essä ger de sin syn på Bergman och på brevskrivandets problematik och samarbetar sedan i de utförliga och föredömligt informativa kommentarerna till varje enskilt brev.
Det är mycket som hänt i förhållandet mellan föräldrar och barn sedan unge herr Hjalmar fullgjorde sina sonliga plikter till vilka hörde att rapportera hem så snart han var på resa. Att han undertecknar sina depescher "Er Baffefnutt" må vara, men tilltalet "Kära mina Små Raringar" till sina dagars upphov låter smålarvigt, särskilt när Baffefnuttens ärende är att tacka för pengar han fått och lika ofta att be om mera. I tjugoårsåldern företog han långa bildningsresor till Tyskland och Italien, så som traditionen bjöd i bildade kretsar ända sedan unga brittiska gentlemän började göra sin grand tour på kontinenten.

På våren 1902 rapporterar han från Rom. Inskjutet mellan diverse turistiska iakttagelser finner man oförmedlat en i lätt ton återberättad dröm: "Jag begrof mig själf. Själf stod jag däruppe med spaden i hand och såg mig själf, som låg därnere icke i en kista utan på bara bruna leran . . ." Han lugnar föräldrarna med att han inte alls är sjuk. Så blandas alldagliga upplevelser i världsstaden med häpnadsväckande inblickar i ett själsliv som med åren mörknade alltmer.
Ett par år senare skriver han till Ellen Key och tackar för hennes vänliga utlåtande om "två dramatiska försök" han skrivit och återkommer några veckor därefter med en utförlig redogörelse för sin studiegång. Sexton år gammal tog han studenten som privatist och tillbringade därefter "två ändlösa terminer" i Uppsala med att studera filosofi för träbockar till professorer. "Jag led i Uppsala, jag belönades - hvarför - i Italien. . . Firenze blev mitt hjärtas stad."
Sedan han fäst sig vid den som blev hans hustru, Stina Lindberg, dotter till de kände teatermannen August Lindberg, blir hon den som jämte föräldrarna får motta flest brev. Henne tilltalar han med "lilla vän" eller enbart "liten" - även det i enlighet med tidens sed. Någon glödande passion märker man inte av men även om en sådan brann i hemlighet krävde väl dekorum att en fästman höll en anständig ton. I augusti 1908 gifte de sig vilket bildar en lämplig slutpunkt för brevutgåvans första del. Även en annan händelse av vikt för framtiden inträffade det året: Tor Bonnier blev Bergmans förläggare och därmed inleddes en lång och intressant korrespondens mellan dem.
Enstaka smakprov är det enda som kan meddelas i en kort recension. Volymen som helhet bjuder, som man kunde vänta, en heterogen blandning av trivialiteter, lustigheter och intressanta upplysningar från en ganska bortskämd ung man som ännu inte visat lejonklon som författare.

Unge Hjalmar Bergmans brev

Hjalmar Bergmans brev föreligger nu i en första volym av planerade fyra. Den bjuder på en blandning av trivialiteter och intressanta upplysningar från en ganska bortskämd ung man, konstaterar Staffan Bergsten.