Undersökande poesi i Arne Johnssons nya dikter

Det finns undersökande grävande journalistik som försöker avslöja sanningar bakom offentliga lögner. Det finns också undersökande grävande poesi som även den är ute efter att avslöja sanningar. Men de sanningar som det här rör sig om är mer ogripbara därför att de har med själva vår existens att göra.Arne Johnsson är en poet som skriver i denna genre: han undersöker sin egen vardag och noterar i detalj skeenden och känslolägen. Samtidigt utför han på djupplanet en undersökning av möjliga meningsstrukturer i vår splittrade kaotiska värld.Längtan i centrumArne Johnssons nya bok har en mycket vacker titel: Där med längtan spilld ut i larmet. Just längtan utgör det centrala idékomplexet i hans nya bok men det handlar inte alls om någon romantisk längtan efter något transcendentalt utomvärldsligt objekt.I stället blir längtan hos Johnsson ett medium för att blotta vardagen på dess inneboende meningsfullhet. Oftast apostroferar hans längtan ett frånvarande "du" som i sig innefattar en möjlig verklighet som paradoxalt nog bär upp den faktiska verkligheten. Det möjliga, det drömda eller det anade bildar epicentrum i hans texter vilket även får sitt avtryck i den besvärjande musikaliska formen.Arne Johnssons nya dikter spänner bågar mellan förlust och närvaro, och längtan är den kraft som slår gnistor mellan dessa båda sinnestillstånd. Som alltid skriver han mycket vackert om längtans olika kategorier mot fonden av en stark dödsmedvetenhet. "Döden tar ifrån oss allt", heter det på ett ställe i Där med längtan spilld ut i larmet.Det är därför inte så konstigt att känslor av övergivenhet och ensamhet får prägla bokens texter. Samtidigt finns där en kontinuerligt sökande rörelse, längtans rörelse i och genom allt.Och den som alstrar denna kontinuerliga rörelse av längtan är ett frånvarande "du" eller den "någon" som omtalas i följande dikt:den ensamheten, som är tomhet, tynger mig; allt oftare tänkerjag mig några på väg bort, de vänder ryggen till. Vind. Sedan serjag dem aldrig mer. I min barndom trodde jag länge att någonviskade i natten; steg upp och såg genom fönstret skuggorna, ljusfrån byn. Så minns jag: fingrarna mot glaset, ingens röst.Där med längtan spilld ut i larmet är dikt som medvetandearbete, en dikt som borrar sig ner i subtila skiftningar i känslotillstånd. Och känslor är ju det primära materialet för allt tänkande eller allt mänskligt medvetande. Arne Johnsson är mycket skicklig på att skriva denna slags processdiktning som han för övrigt praktiserat i alla sina böcker.Intensivt intima tonfallÄndå inställer sig ett intryck av déjà vu efter läsningen av hans nya bok. Även om det är en konstnärligt fullödig text så lägger den egentligen inget nytt till hans författarskap. Men det hade kanske varit för mycket begärt av en poet som helt behärskar sin konstart att han skulle föra in en råare och brutalare verklighet i sina vackra ordbyggen.Vi lever som bekant inte precis i den bästa av världar. Ändå kvarstår det faktum att Arne Johnsson inte kan bli bättre på att skriva sina typiska "Arne-dikter" än i sin senaste bok.När man läser honom blir man genast du med hans texter vilket beror på deras intensivt intima tonfall. Ta till exempel denna fantastiska dikt:den som hör ropen, ja från våtmarken,sjön som ges till en till en till en iföljd: gåva, förlust; ingen jag vethar detta i sitt namnDet är en dikt som är som en nära vän: en text att återkoma till och föra samtal med.