Underskatta inte ultrahögern i Sverige

En dag för något år sedan blev jag uppringd av en läsare som ville kritisera en kolumn jag skrivit om Sverigedemokraterna. Efter en stund började han tala om att inga av mina grannar i trappuppgången eller i de närmaste husen var invandrare och att jag tjänade för lite för att ha råd med min lägenhet. (Han hade missat min pension.) Jag fick intrycket att avsikten var att skrämma mig.

Det här samtalet skulle hans partiledare Jimmie Åkesson inte ha gillat. Han jobbar hårt för att presentera Sverigedemokraterna som ett skötsamt och ansvarsfullt parti, bara med ett annat mål än andra partier, nämligen att göra Sverige svenskt igen och genomföra en svensk kulturrevolution.
Invandrare kan accepteras om de talar svenska perfekt och tänker svenskt, men de får inte bli för många och bör helst åka tillbaka "hem".

Muslimer kan inte bli svenskar eftersom deras mål är att göra Sverige till ett muslimskt land. Andra viktiga punkter i programmet är en generösare äldrepolitik, hårdare straff för brottslingar och höjningar av a-kassan. Sverige ska lämna EU. Partiet talar om att återupprätta "folkhemmet" och att nå "verklighetens folk", ett begrepp som ju först lanserades av KD-ordföranden Göran Hägglund.
Det kortsiktiga målet är att bli vågmästare i riksdagen mellan de båda blocken och därmed få ett avgörande inflytande över politiken. Sverigedemokraterna vill inte anknyta till några utländska partier, men lite har man nog tittat på Dansk Folkeparti, som ju haft stora framgångar. Dansk invandringspolitik har skärpts i flera omgångar.

För att spara pengar har SD i många fall avstått från att utnyttja sina platser i olika kommunfullmäktige trots de automatiska bidragen. På så sätt har man nu en partikassa inför riksdagsvalet som är större än både Folkpartiets och Kristdemokraternas.
Många har funderat över hur man ska bemöta SD. Södertörns högskola ger en kurs för journalister om hur man ska bevaka ultrahögern. Frågan debatteras i många tidningar och på nätet.
Tig ihjäl dem, var det första förslaget. Men det fungerade inte. Tvärtom skapades då en bild av martyrer, som snarast stärkte sammanhållningen och attraktionskraften.

SD gillar att vara martyrer och klagar ofta över att man diskrimineras och utsätts för våld. Det händer faktiskt också att partimedlemmar blir av med sina jobb på grund av sitt engagemang för SD.
Bemöt deras förslag, var den andra taktiken. SD fick diskutera med höga politiker, bland andra Mona Sahlin. En artikel av Jimmie Åkesson publicerades i Aftonbladet. Resultatet blev högre opinionssiffror.
Niklas Orrenius är en journalist på Sydsvenskan som ägnat mycket tid åt SD. Han fick nyligen Olle Stenholms minnespris för pressetik och debatt på Publicistklubben. Nu kommer hans bok, Jag är inte rabiat. Jag äter pizza, där han samlat sina artiklar om SD och kompletterat med korta kommentarer och en historik om partiet.

Han ser det som en journalistisk uppgift att skildra SD som ett vanligt politiskt parti, varken tiga om det eller ge det mer publicitet än vad ett parti i den storleken förtjänar. Publicistiskt intressanta händelser ska skildras, men journalisters uppgift är inte att fördöma utan att berätta. Kommentarer om SD hör hemma på ledar- och debattsidor och hos läsarna.
Det är en sympatisk inställning. Niklas Orrenius ger intressanta informationer om detta märkliga parti, vars medlemmar kanske inte riktigt ser ut som många tror. Ledningen består av några före detta studentkamrater från Lund. Många aktiva Sverigedemokrater är avhoppade moderater med före detta riksdagsmannen Sten Andersson i spetsen.

Man ska inte underskatta SD, betonar författaren. De är skickliga politiska taktiker och är mycket aktiva på nätet. Sverigedemokraternas webbplatser hör till landets mest lästa politiska bloggar. Partiet har många synnerligen aktiva supportrar som debatterar över allt och driver ett öppet diskussionsforum, Ungsvensk.se, som har över 1?000 medlemmar. Sverigedemokraten Thoralf Alfssons blogg är en av landets mest populära politiska bloggar, som kommer långt före något etablerat partis.
Kommer SD in i riksdagen efter valet i höst? Man ska nog vara försiktig med att lita på opinionssiffror. Personer som stöder SD kan vilja dölja det när opinionsinstituten frågar. Andra kan tänkas dra till med SD när man är sur på sitt vanliga parti men återgå till det partiet när man väl står där med valsedeln i handen. Vad resultatet blir vet ingen förrän på valnatten.

Men Sverige har ytterligare ett parti inom ultrahögern, Nationaldemokraterna, ND. Det är så litet att det brukar placeras bland "övriga", när väljarundersökningar publiceras. Men partiet är faktiskt representerat i Södertäljes kommunfullmäktige. ND består av personer som lämnat Sverigedemokraterna eller blivit uteslutna. Där tycker man att SD har blivit mesiga. I ND håller man nära kontakt med sin tyska motsvarighet, NPD, som haft framgångar framför allt i det gamla Östtyskland.

Christoph Andersson är en journalist på Sveriges Radio som ägnat mycket tid åt ND och NPD. Med sina reportage som grund har han skrivit en bok, Från gatan in i parlamenten. Om extremhögerns väg mot politisk makt. Han menar att vi bör ägna mer uppmärksamhet åt det tyska partiet och dess väg till framgång. Nästa gång kan det bli Nationaldemokraternas tur i Sverige. Det finns en tendens i hela Europa att extremhögern går framåt, nu senast i Ungern.

Man ska inte underskatta ND, manar Christoph Andersson. De är skickliga på politisk taktik. Nyligen kallade ND till ett protestmöte i Landskrona med anledning av en 78-årig kvinna som dog sedan hon misshandlats på en parkeringsplats. "Protestera mot svenskfientligheten", var rubriken på kallelsen. Den 23-åring som misstänks för dådet har utländsk bakgrund, något som ND menar att massmedierna har dolt. På nätet har både 23-åringen och hans anhöriga hängts ut med personuppgifter. Det finns all anledning att se upp med ultrahögern och främlingsfientligheten i vårt land. Mycket sker på nätet som kanske inte uppmärksammas av de stora partierna. Både Niklas Orrenius och Christoph Andersons böcker är väl värda att läsa, inte minst av politiker i andra partier.