I den goda boken finns som bekant två viktiga helgon vid namn Maria, och deras popularitet har varierat genom historien. Den ena är madonnan, jungfru Maria, Jesus oskuldsfulla och självuppfostrande moder, vars centrala händelse förstås är frälsarens födsel. Den andra är horan, Maria Magdalena, syndaren som Jesus förlät. Hennes nyckelögonblick är Jesu återuppståndelse, som hon är först att bevittna.
De får ofta representera två olika idéer om var vi möter det gudomliga: i födelsen eller förlåtelsen – hos helgonet eller syndaren.
Bilden av kvinnan som jungfru kom under tidig medeltid kvinnan till hjälp, då hon med hänvisning till Eva setts som roten till allt ont. Kvinnan var plötsligt någon att respektera. Men på senare tid har Maria Magdalena för många varit ett mer radikalt helgon, då hennes öde tycks visa att alla förtjänar räddning. Ofta ges därför syndaren en konstitutiv roll inom religionen; i Nikos Kazantzakis Kristi sista frestelse offrar Judas, genom att självmant axla rollen som syndare, rentav mer för Kristendomen än vad Jesus gör.
I Niklas Rådströms trettonde roman, "En Marialegend", är ordningen återställd. Mänskligheten är mer hemlös än någonsin, och än en gång i behov av bortomvärldsliga martyrer: konflikter berövar oss våra boplatser, sjukdomar våra kroppar, och ikonoklaster vår plats i historien. Hur är det då möjligt att känna mening?
Frågan ställs – ja, till och med besvaras – genom en svindlande resa i både tid och rum, mellan till synes orelaterade kamper: den tyska renässansmålaren Lucas Cranach den äldre som söker hindra förstörelsen av Wittenberg och dess konstskatter; amerikanska museiarbetaren Helen som städar ur dödsboet efter en kollega som gått bort i cancer; och så bokens moderliga helgon, en namnlös kvinna på flykt efter att ha överlevt ett anfall av barnsoldater.
Boken inleds med en fasansfull våldsscen, där kvinnan får käken sönderskjuten och sedan gruppvåldtas. Hon får hjälp att fly av en tystlåten främling, och deras resa längs vägar, skogar och berg får vi sedan följa i flera medvetet upprepande kapitel, som om färden vore en prövning.
Inga samtal eller inre monologer hjälper oss att förstå Marias och främlingens motiv eller destination. Detta är förstås ett medvetet grepp, för att ge hennes kroppsliga vedermödor en andlig dimension, och som för att göra henne till en ikon snarare än en individ. I stället hålls vårt intresse vid liv med hjälp av Rådströms fantasieggande språk, som ofta är lyckat men i vissa fall lutar åt det överskrivna – som teatrala upprepningar (”Lättheten. Lättheten.”), samt återkommande metafor- (”en tunn egg av ljus, en lans av dag, en pil av värme.”) och adjektivfester (”Plåtväggens ärgade landskap, brädornas gistna sprickor, jordgolvets dammande skrovlighet”).
Det är inte första gången Niklas Rådström tar kristendomen till hjälp för att undersöka frågan om livets mening. I den kritikerrosade "Boken" (2013) tolkade han om Bibeln i romanform, och lät Gud bli en grubblande författare som inte alltid begrep vad hans rollfigurer sysslade med.
Så blir det på sätt och vis även denna gång, som när Helen begår en för mig lika obegriplig som oförsvarlig handling. I "En Marialegend" transporteras kroppar, men inte personer; livet ges inte mening genom insikt, utan genom underkastelse inför födelsens mirakel. I alla tre berättelser uppstår sublima ögonblick i relationen mellan moder och spädbarn, och ömheten dem emellan överskrider existensens dysterhet. Det är en passiv – om än uppfriskande retro – andlighet, som i Rådströms erfarna händer ofta är nog så vacker.