Underhållande men flummigt om nyandlighet
En färgstark men något lättviktig relationsroman har Mirakelkuren blivit, skriver Catrin Ormestad.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När deras partner och kollega, läkaren Lars, lämnar hustrun Tuulia för en ung tjej med slängande blont hår som vill att han skall ägna sig mer åt henne och mindre åt att hela de trasiga själarna på nätet, faller allting sönder, vänskapen såväl som företaget.
Jelena reagerar starkt på Lars svek, inte bara av solidaritet med Tuulia, utan också för att hon misstänker att Tim är otrogen. Och när hon erbjuder sin gode vän, den karismatiske prästen och helbrägdagöraren Ludvig, att ta Lars plats i företaget är det inte bara hans andliga kvalifikationer hon har i åtanke, utan också hans starka händer och vackra käklinje.
Mirakelkuren är en lättsam berättelse om sökandet efter andlig och köttslig tillfredsställelse - och eftersom den utspelar sig i Stockholm på 2000-talet - efter en bostad. Inga-Lina Lindqvist berättar omväxlande ur Jelenas och Ludvigs perspektiv, men för ungefär halvvägs i romanen in ytterligare en berättarröst, mäklaren Wilma, som på ett oväntat sätt bidrar med en pusselbit åt Tims och Jelenas historia.
Tonen i boken är intim och förtrolig, stilen talspråklig och flyhänt. Inga-Lina Lindqvist berättar med humor och glimten i ögat, och skapar levande och färgstarka karaktärer. Wilma samlar till exempel varje morgon alla sina avlidna släktingar och ber om ursäkt för alla oförrätter de utsatts för, så att hon och hennes framtida barn inte skall hemsökas av deras oroliga själar.
Hela boken genomsyras av en skälmaktig uppsluppenhet som omedelbart försätter läsaren på gott humör. Roliga är till exempel Jelenas direktöversättning av de ryska talesätten, som "vi rullar inte som ostar i smör precis".
Detta är förvisso inte en berättelse som tar sig själv på alltför stort allvar, och som mycket väl skulle kunna läsas som en enkel underhållningsroman. Men det är också en bok som gör anspråk på att vara något mer än bara ett stycke lättsam "chic-lit" à la Marian Keyes. Den är också ett stycke new age-filosofi i romanens förklädnad.
Jelena och Tim arbetar enligt den "ryske gurun" Feinsteins principer om "kärlekens system och själens strukturer" - en slags slavisk Deepak Chopra - vars idéer om positivt tänkande och kroppens förmåga till självläkning frikostigt strösslas över boksidorna, inte minst i de råd som Jelena ger till dem som söker hjälp på Livskunskap.com. En mamma vars elvaårige son ligger på intensiven med hjärnhinneinflammation får till exempel veta att sonen blivit sjuk på grund av att hon och maken haft för stora förväntningar på livet. Hon får därför rådet att göra sig av med sina aggressiva känslor och "förlåta alla". En kvinna med diabetes får veta att hennes sjukdom har med svartsjuka att göra.
Till en början tror man att Inga-Lina Lindqvist velat skriva en satir över nyandlighet i allmänhet och den terapiinriktade konsultbranschen i synnerhet, vilket hade kunnat vara ett ämne för en intressant samtidskritik, men man letar förgäves efter ironierna. Feinsteinprinsessan Jelena framställs i stället som både klok och sympatisk, och man får intrycket av att författaren verkligen velat sprida lite andlig upplysning över litteratursverige. Skildringen av de båda huvudkaraktärernas läkekonster skulle i alla händelser ha behövt skruvas ytterligare några varv för att man skulle slippa den unkna eftersmaken av den ryske guruns visdomar.
Mirakelkuren är dock alltför charmig och egensinnig för att man skall kunna reta sig på den någon längre stund, eller ta innehållet på alltför stort allvar. Om man kan svälja flummigheten och bortse från det nyandliga budskapet väntar en stunds god underhållning med en färgstark om än något lättviktig relationsroman.
En ny bok
Inga-Lina Lindqvist
Mirakelkuren
(Wahlström & Widstrand)
Inga-Lina Lindqvist
Mirakelkuren
(Wahlström & Widstrand)