Underhållande magplask
Salman Rushdie tar i så han spricker i fogarna. Men för att vara ett magplask är Förtrollerskan från Florens ovanligt underhållande, tycker Sebastian Johans.
Salman Rushdie
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men oftast är det lugnt i riket. Hans panteistiska statsreligion börjar ta sig. Inte för att han vill vara gud, Akbar, men han har insett att ett hopkok av godbitar från alla undersåtars religioner, ett slags the best of, leder till den trevligaste stämningen. Hinduer, muslimer, zoroastrier, judar och jesuiter kanske gnabbas en smula i något av de fria diskussionsforum som den store ledaren har initierat, men på det stora hela kommer de överens.
Och ändå är Akbar inte riktigt nöjd. Inte ens favorithustrun Jodha erbjuder respit från den gryende ångesten, och då är hon ändå ihopfantiserad av härskaren själv och ett rent under som samlar de övriga fruarnas bästa drag och egenskaper. De tre sönerna kunde erbjuda meningsfullt umgänge, men de är upptagna av att betäcka så många haremsdamer de hinner och är dessutom mer eller mindre förlorade i ett konstant opiumrus. Till och med favoritsonen Salim är en besvikelse, och trots att Akbar vet att det är naturens gång kan han inte förlikas med tanken på att älsklingssonen en dag kommer att vara den som störtar honom från tronen.
Makten smakar, kvinnorna också. Och några pålitliga rådgivare är trevligt sällskap. Men ändå. Det är något som saknas, och som så ofta när det handlar om maktens män är det på det homosociala planet det skaver. Akbar behöver en man att älska. Och tro det eller ej. Det kommer en man. En blond och reslig dessutom. Han kommer från ett fjärran Florens, är klädd i en rutig läderrock, talar lika många språk som han har namn och bär en hemlig berättelse som bara kejsarens öron får höra. Kanske är det honom Akbar har väntat på.
Salman Rushdie tar i från tårna och blåser fram Förtrollerskan från Florens i en yvig pust av vinglig kronologi, magiska ögonblick och otaliga sidohistorier som myllrar om och in i varandra i en hastighet som är så hög att det knappt är värt att ens försöka hänga med. Religion vägs mot vetenskap, myt mot sanning, öst mot väst och kvinnor mot män. De två 1500-talskulturerna ställs mot varandra och Rushdies poäng är att Medicis och Machiavellis Florens framstår som ett opportunt helveteshål i förhållande till Akbars förhållandevis balanserade rike.
Men han stannar inte vid ett polariserat betraktande utan kommer också fram till att människan på det stora hela går ut på ett och samma - och oftast är hon skräp. Att Salman Rushdie tar i så att han spricker i fogarna är, som det brukar heta, både romanens räddning och fördärv. Historia faller in i historia och författaren själv trummar obekymrat vidare utan att bry sig om några sammanhållande trådar. Eller trådarna finns och följs upp, men när de väl knyts samman spelar det egentligen inte längre någon större roll. Men å andra sidan är hans berättarglädje så extatisk att man är benägen att förlåta honom. Åtminstone nästan.
I berättandets nu är läsaren förlorad, men när helheten har landat stannar ingenting kvar. Man kan kräva mer av en författare på Rushdies nivå. Men för att vara ett magplask är Förtrollerskan från Florens ovanligt underhållande.