När författaren Stig Larsson på en skrivarskola fick frågan om han hade något tips till de aspirerande författarna lär han ha svarat: Skriv med jämn högermarginal. Och han avsåg då inte någon inställning på datorn.
Att sitta och trixa med meningsföljderna tills högermarginalen blir jämn är ett sätt för en författare att frigöra sig själv med begränsningar.
Ett annat är att låta Fibonaccis talföljd – den talserie där varje tal är summan av de två föregående – bestämma tillväxten av diktrader i en diktsamling. Och tycker man inte att det är nog med Fibonacci kan man dessutom, som danska Inger Christensen, lägga alfabetet som ytterligare ett raster över det litterära projektet och låta en specifik bokstav styra riktningen för varje dikts associationsflöde.
Den självbegränsande – och kreativt frigörande – metod som Christensens praktiserar i boken "Alfabet" (först utgiven 1981) har många släktingar i senmodernismen. Det handlar om allt ifrån ett nyväckt intresse för gamla versmått (man kan i svensk kontext tänka på Tomas Tranströmer och Göran Palm) till mer experimentell ”systemdikt”. För den sistnämnda delen finns en schablonbild. Poetpoesi.
Den anklagelsen håller inte mot Christensen. I den hypnotiska ”Alfabet” flödar språket fritt och – frestas jag att skriva, trots ordets romantiska belastning – organiskt. Antalet rader vidgas i takt med det universum som den performativa dikten monotont, så som ”vinden / som skriver i vattnet”, mässar fram. Ida Linde och Marie Silkeberg har valt att förhålla sig rätt fritt i detaljerna för att befästa den större strukturen. Resultatet är underbart.
Allting börjar i ”aprikosträden finns, aprikosträden finns” – detta ”varde!” – och ur den poetiska lustgården blommar texten och världen upp – och ut. Redan i andra dikten dyker nämligen ”vätet” upp bland bergbräk och björnbär, och på fjärde sidan ”döden”, ledsagad av ”dagarna”. Och av ”dikterna”.
Ja, diktandet är ingen oskyldig verksamhet hos Christensen. Litteraturen är kanske ett spel men, som hon har uttryckt det, "ett tragiskt spel", som spelar med den värld som i sin tur spelar sina spel med oss. Atombomben finns. Hiroshima och Nagasaki.
140.000 döda och
sårade i Hiroshima
ca 60.000 döda och
sårade i Nagasaki
Som Elisabeth Friis konstaterar i Lyrikvännen har svenska kritiker inte riktigt varit uppmärksamma på svärtan i ”Alfabet”. Man har sett textens innehåll som antingen rent livsbejakande eller som underordnad formen. Det är svårt att förstå en sådan läsning.
Är inte Fibonacci och alfabetet en direkt konsekvens av det kalla våldet, lidandet, det som hotade Christensen under kalla kriget och som hotar oss alla alltid, mellan istider och cikador? Den stränga formen, logisk och ändå organisk, som ett fåfängt försök att ta kontroll över det kaotiska och artificiella, vätet och massdöden, och att skapa mening av det meningslösa?
Och som till sist ändå inte lyckas. Den långa dikt som avslutar boken lämnar läsaren i total hopplöshet. De där aprikosträden som finns, eller som fanns, har nu ersatts av en förödd, postapokalyptisk existens. En kvinna går för att se om det finns något vatten kvar i den förkolnade brunnen. Ett hundskall hörs från skogen med infraröd strålning, skogen ”som ryker än”.
I den sista raden har ”det finns” till sist blivit ”det finns ingen”. Några barn söker skydd i en håla:
Som om de var barn i barndomens
sagor hör de vinden berätta
om de nedbrända åkrarna
men barn är de inte
det finns ingen som bär dem