”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.” Det är givetvis den klassiska inledningsmeningen ur Leo Tolstojs Anna Karenina som Claes de Faire citerar i titeln till sin debutroman Alla lyckliga familjer liknar varandra. Det är dock meningens andra del, den han utelämnar ur titeln, som bäst beskriver de relationer romanen målar upp. För det är allt annat än en lycklig familj de Faire skildrar. Det handlar om en dysfunktionell men utåt sett tadelfri överklassfamilj, stationerad i gräddhyllan på Strandvägen, men också med anor som sträcker sig långt in i de uppländska skogarnas gammalmodiga gods. Fadern är en affärsjurist som notoriskt bedrar sin hustru för att det dåliga samvetet är det enda som får honom att bli en bättre make. Modern, även hon jurist, är en känslokall livslögnerska som i smyg läser sin dotters dagböcker för att sedan plågas av självförebråelser för sitt usla moderskap. Dottern själv fördriver tiden på internatskolan med alkohol och sexuella excesser. En perfekt exteriör som långsamt krackelerar av en ruttnande interiör.
Känns det igen? Ja, de Faires roman bygger förvånansvärt mycket på det bekanta. För hur var det nu Tolstoj skrev? ”Varje familj är olycklig på sitt eget vis.” Läser man de Faire är det dock lätt att tro att alla olyckliga familjer, åtminstone om de tillhör överklassen, är olyckliga på precis samma vis. Att även de olyckliga familjerna faktiskt liknar varandra. Ty här är det mycket som känns igen, många karaktärer som snarare upplevs som platta karikatyrer än som levande personer. Kanske är det just den ironin de Faire velat visa på; att överklassen är en slags vandrande stereotyp. Det är i alla fall svårt att tro att en författare som valt att döpa sin aristokratiska huvudperson till Jan-Carl haft någon annan intention än att skapa en kliché. Man kan dock fråga sig varför man skriver en bok som endast befäster fördomar, utan att fördjupa eller ifrågasätta. Det blir hur som helst, vilka intentionerna än må ha varit, rätt ointressant litteratur. Som läsare kommer man aldrig under huden på karaktärerna. De förblir ytor, tomma och blankpolerade.
Det ska dock sägas att de Faire ingalunda är talanglös. Han har ett bra driv i sin prosa och skriver stundtals riktigt träffsäkra observationer. Att beskriva den förljugna fasad av lycka som Jan-Carl visar upp med den enkla meningen ”Han skrattar minst en gång om dagen” är i all sin enkelhet en alldeles lysande personbeskrivning. de Faire skriver i sina bästa stunder en elegant realism som antyder en påverkan från den stilens specialist; Ian McEwan. Även om de Faire har ljusår kvar till den brittiska mästarens höjder säger det ändå något om hans begåvning. En begåvning jag hoppas att han i nästa roman använder till något annat än att reproducera stereotyper.