”Vilken fin bok du läser!” utbrister min frisör, och först förstår jag inte varför kommentaren gör mig så irriterad. Omslaget föreställer ju ingenting, det är bara en färg och människor uppskattar som bekant olika färger. Men när jag mumlat mina obegripliga ”mhm” – som varken kan tolkas som medhåll eller mothugg – en stund, inser jag att det stör mig att konsensus om den här färgen inte råder mellan mig och min smarta, snygga frisör. Jag tycker den är ful, och jag vill att hon ska tycka det också. Boken är rosa.
Till en början stör också Fanny Ambjörnssons nya bok Rosa – Den farliga färgen mig med sin blotta existens. Varför skriva en hel bok om en enda färg, och dessutom om en som redan invaderar så många av våra offentliga och privata rum, och som är så tydligt kodad och laddad? Just därför förstås. Bara mitt eget ambivalenta förhållande till rosa, ska det visa sig under läsningens gång, avslöjar att människor förhåller sig till den här färgen som till ingen annan på paletten.
Fanny Ambjörnsson gör en klassisk kulturvetenskaplig studie, till största del utifrån eget intervjumaterial, av vilken betydelse rosa har i olika sammanhang i dag; för barnkläder och deras genuskodning, i det rosa flickrummet, för män som klär sig i rosa och slutligen rosa som en potentiellt revolutionär färg i queerfeministiska sammanhang. De två första undersökningsområdena glider naturligt ihop rätt mycket eftersom de båda handlar om barn och rosa, men på det stora hela har Ambjörnsson gjort en lyckad identifiering av olika situationer där rosa tycks vara en särskilt laddad symbolfärg.
Själv oroar jag mig nästan dagligen – det är sant – för att mina döttrar ska bli galna i rosa på det där sättet som barn blir besatta av saker. Mest för att jag av något oklart skäl (läs: gammal socialkonstruktivistisk-feministisk vana) inte vill att de ska vara små, könsstereotypa flickflickor.
Här skiljer jag mig inte nämnvärt från många av de medelklassföräldrar som Ambjörnsson intervjuat, för övrigt den privilegierade klass som också faktiskt kan välja att klä sina barn könsneutralt – sådana kläder är alltid betydligt dyrare än kedjornas uppdelning i pastell och mörkt, rosa och blått. Personligen stämmer jag i bäcken genom att köpa hem kläder i ”rätt” rosa nyanser; mörkare, starkare och klarare än den bebisrosa jag nu en gång för alla inte står ut med.
Att det finns skillnader mellan olika nyanser av rosa står klart också i Ambjörnssons undersökning, liksom det faktum att rosa pendlar mellan att vara en negativt laddad färg som signaleringar mesig flickighet och bögighet, till att vara en positiv styrkefärg som har både revolutionär potential och som skapar möjlighet till ett eget rum. Det är väl egentligen bara en sak den inte är: neutral.
En del exempel är mer hårresande än andra, som detta att man i Thailand har infört ett bestraffningssystem i poliskåren som innebär att poliser som begått mindre förseelser tvingas bära ett rosa Hello Kitty-armband väl synligt på sina uniformer. Skammen det innebär räknas som ett tillräckligt straff i sig. Man häpnar. Och inser lite skamset att föraktet för femininitet manifesterar sig plågsamt tydligt i hur vi förhåller oss till den rosa färgen – det gäller också vår motvilja mot att klä småungarna i färgen.
Ambjörnsson skildrar förtjänstfullt hur vår inställning till rosa relaterar till samhällets generella inställning till kvinnlighet. Och för de som vill återupprätta femininiteten har det blivit självklart att också återta rosa, och ladda den med feministisk ammunition. Därför är rosa något av en kampfärg i queerfeministiska kretsar.
”Allt måste inte reclaimas!”, skriver jag i mitt anteckningsblock. För det är här, när Ambjörnsson kommer till avsnittet som heter ”En rosa revolution i vardagen” som mitt intresse dalar och ersätts av leda. Rosa revolution? Seriöst? Kom igen! Jag kastas dryga tio år tillbaka i tiden, till den gymnasietid då jag lyssnade på Courtney Loves band Hole, specialbeställde amerikanska feministtidskriften Bust eftersom den inte fanns att köpa i Gävle och smyckade hela min tillvaro i olika rosa nyanser under förment feministisk flagg. I dag har jag svårt att se den feministiska potentialen i att bära rosa. Jag vill tro att kampen bättre förs på andra sätt.
Men den ordentliga förklaringen till min aversion får jag först på sidan 200 i Ambjörnssons bok. Där får jag veta att några av hennes informanter bär rosa som en motståndshandling mot normerna kring vuxenhet. Plötsligt förstår jag. Att jag betraktat rosaälskande, vuxna tjejer lite som förvuxna barn är alltså inget fördomsfullt missförstånd – det är en del av hela grejen. Och där är jag inte med längre. Alla normer är inte per automatik dåliga eller förtryckande, och att vi förväntas bli vuxna är nog en i grunden rätt nyttig sak. Och en förutsättning för att den feministiska kampen alls ska kunna föras.