Umberto Eco vidgar våra vyer

Umberto Ecos Kräftgång är en elegant och intressant essäbok, skriver Tore Winqvist.

Kulturaristokrat? Jovisst, varför inte, skulle Umberto Eco kanske svara.

Kulturaristokrat? Jovisst, varför inte, skulle Umberto Eco kanske svara.

Foto: Scanpix

Litteratur2007-06-18 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Umberto Eco är förmodligen Italiens internationellt mest kände och läste författare i vår tid; föga förvånande eftersom han kombinerar briljant berättarteknik med enorma kunskaper på alla tänkbara kulturella fält. Men han är inte bara den durkdrivne konstruktören av Rosens namn och andra bestsellers utan också en tungviktig debattör i tidens politiska och intellektuella stridsfrågor. Det visar han i den artikelsamling, Kräftgång, som just utkommit på svenska.

Titeln anspelar på en av de kreativa men möjligen inte helt invändningsfria teser som Eco kastar fram i några av de artiklar och föredrag som samlats i boken. Han menar att vi kommit in i en period av åtminstone begränsade "gammaldags" krig, efter kalla krigets och de därpå följande årens starka hämningar mot vapenanvändning och därav följande förluster i människoliv. Eco har lätt att hitta rader av exempel som till synes bekräftar hans resonemang, men det finns ofta också motstridiga tendenser som han lämnar åt andra att reda ut. I varje fall har han en nyanserad och mångdimensionell bild av världspolitiken, vilket inte utesluter att han tydligt tar avstånd från framför allt Bush och Berlusconi, de båda aktörer som stod i förgrunden när han skrev sina inlägg i center-vänster-tidningarna L' Espresso och La Repubblica. Som debattör är han nog närmast vänsterliberal à la Bengt Westerberg eller Al Gore, utan att vara förutsägbar i varje detalj. Han faller inte för postmodernistiska frasbubblor om alltings ovetbarhet och den oöverstigliga klyftan mellan "text" och verklighet utan påpekar försynt att det "kanske ändå finns naturlagar" som att vi varje dag åtminstone ser solen gå upp i öster.

Tidskriften Axess har ju alldeles nyss gjort ett föredömligt specialnummer om denna strid mellan sunt förnuft och retorisk högfärd. Över huvud taget slås man av likheterna mellan idédebatten i Italien, i Sverige och kanske
hela Europa. Naturligtvis finns det en del specifikt italienska fenomen som får Eco att bli extra bitsk, t ex den fördumnings-tv som under Berlusconi - även efter hans fall - excellerat i tombola, snygga rumpvickande unga damer och annat extremt lättsmält och näringsfattigt. Eco talar om en fortskridande "karnevalisering" av media, idrott, religion, politik etc och har skarp blick för populismens tendens att ge folk "vad dom vill ha" och då osvikligt sikta en bra bit under vars och ens bättre jag. Han är också - liksom vår egen Jan Björklund - helt klar över att skolan bör lära eleverna inte bara vad de vet att de vill veta utan också det som bara lärarna (kulturen, kunskapsarvet) har en aning om. Som italienare och till synes rätt sekulariserad f d katolik har han lite annat perspektiv på världens fundamentalister än vi nordbor, men även i sådana ämnen yttrar han sig med elegans och skarpsinne.

Visst kan man kalla honom kulturaristokrat då han - med illa dold bedrövelse - konstaterar att Big Brothers och liknande programs fascistoida och människoföraktande påverkan främst drabbar den genomsnittlige arbetare som gärna röstar och jobbar för att "ge mervärde till dem som roar honom". Men det är bara bra om någon ibland trampar hårt på ömma tar; Eco är ingen vän av eufemismer och konstlad "politisk korrekthet". En tes som Eco kanske kommer att behöva modifiera är att nutidens antiglobaliseringsströmningar är radikalt annorlunda än den, som han själv menar, studentstolliga 68-vänstern. Det finns nog granska breda inslag av precis samma arroganta självrättfärdighet även bland dem som kastar sten och glåpord mot EU-toppar och deras poliseskort som hos dem som gjorde det mot "Nixons lakejer" .

Iakttagelseförmågan är förstås en av de starka sidorna hos Umberto Eco.
Han noterar hur polisen i hans land blivit mer "bildad" och därmed inte lika lätt högerpåverkad som 60-talets syditalienska snabbutbildade lantarbetarsöner. Han kan bollar sina idéer fram och tillbaka mellan landsmän som Croce, Manzoni och Cicero (med ett och annat latinskt citat) och världens andra stora andar genom tiderna; han gör ett låtsat "tv-reportage" från korsfararnas erövring av Jerusalem och han kommenterar spirituellt allt möjligt som rör sig i tiden, från självmordbombare till USA:s förskjutning från Atlant- till Stillahavskusten. Som filosof gör han goda distinktioner mellan att "förstå" islamister (jovisst) och att "rättfärdiga" dem (å nej!)

Trots att texterna tillkommit en efter en under fem år bildar de ett sammanhängande helt av stort intresse även för svenskar som vill vidga sina vyer över världen.
En ny bok
Umberto Eco
Kräftgång
(Brombergs, översättning Barbro Andersson)