Punkrörelsen brann snabbt. På några år hade dess symboliska, utåtriktade våld vänts inåt i postpunkens introverta, lågintensiva aggressivitet. Det är kanske inte så konstigt. En estetik som bygger på provokationer och ständig utlevelse är dömd att förlora sin verkan i samma stund som greppen blivit välbekanta.
I dag är det svårt att se något hotfullt i punkens uppror. De utmanande gesterna har stelnat, eller ännu värre: inkorporerats i reklamens teckenvärld. De har förvandlats till kitsch, tömda på innehåll och perfekt anpassade till den konsumistiska ideologi som lever på ofarligt kicksökande och färdigmallade identiteter och subkulturer.
Omslaget till det ukrainska stjärnskottet Serhij Zjadans bok Anarchy in the UKR begagnar sig, precis som titeln med dess anspelning på Sex Pistols-låten, av den i dag svårt retrodammiga punkestetiken. Slarvig handskrift på utrivna papperslappar. På baksidan ett långfinger rätt i betraktarens ansikte. Klara färger, gult och blått.
Texten ger till en början samma trötta intryck. Bokens första del är ett slags beatpoetisk roadtripp i ett politiskt-ekonomiskt ruinlandskap. Jaget driver med porerna pysande av billig sprit omkring i Ukraina på jakt efter de platser där den anarkistiske revolutionären Nestor Machno mellan 1918 och 1921 bekämpade de tyska, vitryska och öterrikiska kontrarevolutionära styrkorna.
Det är romantiskt och manligt, postapokalyptiskt och nihilistiskt. Vid ett tillfälle urartar texten till rena staplandet av hatiska satser à la en ung Bruno K Öijer i sämsta form: ”radiokanalerna – fulla med as! teve – bara as. [...] valförättarna – as! demokratin har horat bort sig, parlamentet har horat bort sig! presidenten är ett as, det är inte din president!”
Men ungefär femtio monotona sidor in i boken är det som om Serhij Zjadans krut tagit slut. Den långa hatiska harang ur vilken jag nyss citerade några meningar blir kulmen, efter det kommer han inte längre på den vägen. I stället infinner sig postpunkens fas: författaren vänder blicken inåt och återvänder till den barn- och ungdomstid som når ett slags symboliskt brott i samband med Ukrainas självständighet i början av 90-talet.
Och då lyfter plötsligt det postmoderna textbygget. I reflektionerna från den personliga livsberättelsen vecklar samhället ut sig i hela sin mörkt dystopiska prakt, och det hat mot dess strukturer och repressiva krafter som författaren tidigare avväpnat genom att ge direkt uttryck för det, laddas nu genom känslig gestaltning. Först då får det verkan.
Hade Serhij Zjadan fyllt sin bok med sådan prosa så hade den kunnat vara en tung tegelsten i det förljugna samhällsmaskineri som han vill ruska om. Nu anar man bara potentialen.