Udda bok om en ovanlig människa
Boken ommångsysslaren Sixtus Jansson förmedlar ett stycke nutidshistoria, skriver Gunnar Olsson.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hösten 2001 fick Kim Söderström, chef för Folkrörelsearkivet i Uppsala, kontakt med Sixtus Jansons son, Ulf Freding. Tillsammans gick de igenom "Sickes" efterlämnade foton, och Kim Söderström insåg att här fanns en ovärderlig samling med bilder från det tidiga 1900-talets Uppsala plus glasplåtar från de första olympiska vinterspelen. I allt: bilder av en oändlig rad av människor och företeelser som Sixtus Janson mötte på sin väg.
Ett urval ur den här skatten på 5 000 bilder har visats på Stadsbiblioteket, och sedan en tid återfinns ett bra och vältaligt bildmaterial i bokform. Jonas Sandström har varit redaktör, formatet är generöst, och på pärmarnas insidor finns faksimil av tidningsnotiser och annonser som ger en mustig tidsfärg från förra sekelskiftet och framåt.
Vem var han då, Sixtus Janson? För en stor allmänhet är han säkert ganska okänd i dag, men ännu på 1960- och 70-talen visste "alla" vem han var. Då var skidsportsprofilen, mannen som ledde Sverige i fem vinter-OS, vida berömd. Han "kunde få andra att göra stordåd", vittnade Elis Wiklund som tog guld på femmilen i Garmisch-Partenkirchen 1936. Silver, brons och fjärdeplatsen togs av Wiklunds lagkamrater. 1928 - 1948 var en svensk skidguldålder i regi av Sixten "Sicke" Janson.
Han föddes 1883, fadern var fångvaktare med tjänstebostad i Slottet. 1897 bildade Sicke och hans kamrater IF Thor och tränade i sandbankarna söder om Slottet. Han var stark och prövade alla grenar - med framgång. 1904 låg han i lumpen i Uppsala, på A5, och idrottsofficeren sa vid en militärtävling: "Den idioten som anmält sig i alla grenar kan ta igen sig en smula". Sicke skrattade, fullföljde och vann nästan allt.
Hans föreningsliv var nästan "speedat", med vår tids språk. På en vecka kunde han avverka 18 sammanträden, med tiden i allt högre divisioner. Ändå var han fullt sysselsatt som fabrikör i Uppsala kontorsboksfabrik. Han hade utbildat sig till bokbindare och efter några år som anställd köpte han fabriken tillsammans med två kompanjoner. Efter 1910 hade båda avlidit och Sixtus Janson var "ensam herre på täppan" som Jonas Sandström skriver.
Under första världskriget gjorde han goda affärer, blev en "klippare" enligt författaren. Han fick råd att bygga fin fabrik, bilda familj, skaffa bil och bli en selfmade man i Uppsalas högre sfärer. Märkligt nog avvecklades hans företag snabbt efter hans död 1957. Var den egentligen inte lönsam?
@Body Text:Sixtus Janson var en ovanligt stark man. Efter en enorm hyllningskör drog han sig tillbaka vid skidförbundets 40-årsfest (1948), men redan innan dess hade hälsan börjat vackla. Fast i tio år höll han sjukdomen stången. En dag på 1950-talet, då var han utskriven från Ackis och tog en promenerad i city, mötte han den högdragne doktorn som skött honom:
"Han stirrade på mig ungefär som om han tänkte: Va! Är du inte död än", beskrev Sixtus Janson själv mötet. Sista åren ägnades familjen, barnbarnen, fabriken och föreningslivet. Han blev 74 år.
Från Uppsala till OS med Sixtus Janson är en udda bok om en ovanlig person, och hans ovärderliga bilder bidrar verkligen starkt i boken. Högst njutbart!
Jonas Sandström: Från Uppsala till OS med Sixtus Janson
(Folkrörelsearkivet för Uppsala län)
(Folkrörelsearkivet för Uppsala län)