Den spanska poeten Ada Salas, född 1965, introduceras på svenska med ”En tystnad som väcker världen” en generös volym, som består av tre hela diktsamlingar. Ulf Eriksson har översatt dikterna och skrivit ett introducerande efterord. Ada Salas debuterade 1988 och har hittills gett ut sju diktsamlingar och två essäböcker.
Tystnaden är en viktig utgångspunkt för Salas dikter, och Eriksson redogör ingående för den teoretiska och historiska bakgrunden till termen ”tystnadspoesi” (poesia del silencio), som använts om den sorts diktning som Salas skriver.
En viktig del för just Salas verkar vara upplevelsen av språkets begränsningar som en oundviklig del av all dikt, och den vidgning som sker i att undersöka dessa begränsningar. Därför närmar sig Salas diktning tystnadsbegreppet inifrån orden: ”Den är en sten och betraktar/molnens lätta drift/grenars krökning/den omöjliga/geometrin hos fågeln/Den är en sten och stum/betraktar den/varje rörelses föreställning”. Tystnaden och orörligheten hos stenen är lagd i betraktaren. Diktjagets blick lånar ut sig till stenen och koncentrerar stenens blick på dess motsats, rörligheten hos lätta, luftburna varelser som fåglar och moln. Det blir en bild för tystnaden som snarast ett slags medvetande i språket, och det är så jag läser Salas dikter, som att dikterna söker efter det medvetandet.
”Nederlagets plats” (2003) är i mitt tycke den starkaste samlingen av de som presenteras. I den är kroppen central för undersökningen av tystnad och frånvaro, död och upplösning, olika former av gränser för det språkliga. Formen är här stram och återhållen, till skillnad från mer generösa formen i den avslutande ”Detta är inte tystnaden” (2008). I ”Nederlagets plats” utspelar sig ett drama i en kropp som ger upp för ”impulsen/ att uppgå i jorden”. Ekon av ritualer från offer, eller enbart bytesdjurets upplevelse vid infångandet, korsfästelsen, äldre offerriter, ligger som ekon, snarare än associationer, runt dikterna.
Det hela utspelar sig på ”En öppen vidd där allt/ kan fullbordas”. Det som sker i kroppen sker med insikter i detaljerna, det är inte offret som hjälte som undersöks, inte de stora tröstande, meningsbärande berättelser som kan skrivas i efterhand, utan bara den korta faktiska stund då kroppen ger upp. Där finns ingenting. Ett medvetet ingenting: ”Nu vet jag att hoppet/ blott är en av/ rädslans former./ En av rädslans former./ Rymlig är den dock/ och värmer oss./ Dess skugga bränner inte.” Det är stark och vacker dikt.