Titeln är i sin dubbeltydighet helt kongenial med innehållet. Här liksom i sina tidigare böcker skriver Márky om exilens villkor och genomslag i liv och historia. Det är en berättelse om de fysiska avstånden liksom om de kulturella och psykologiska, men också om det som brukar kallas en inre exil; något som inte nödvändigtvis är förbehållet dem som erfarit yttre hemlöshet.
Kort sagt: Márkys författarskap, sparsmakat, återhållet och präglat av en stark språklig medvetenhet, kretsar nu som tidigare kring sådana frågor som kan kallas existentiella.
I den nya boken är de "orter" som är belägna långt i från varandra den svenska västkusten och 1900-talets Ungern med dess dramatiska historia. Berättarröst är den svenska hustrun till ungraren Kristof, mannen som plötsligt drabbas av en total språkförlust. Uppmanad av Kristofs läkare försöker hon rekapitulera deras liv de senaste åren i ett försök att finna en orsak till det tillstånd som diagnosticeras som afasi. Att man inte finner någon påvisbar medicinsk förklaring hör till bilden. Kristofs tystnad blir därmed något annat och mer än en fysiologisk företeelse, och läkaren Márky har sålunda funnit en bärande metafor för den berättelse om avstånd, språk och språklöshet, minne och glömska som är det egentliga ämnet i hennes nya bok.
I rekonstruktionen av Kristofs och berättarens liv gör Márky nedslag i såväl den ungerska huvudstaden som i Berlin, där Kristofs syster för övrigt förlagt sin exil och dit paret företar egna resor. Avsnittet från Berlin har stark närvaro och lokalfärg med namngivna gatuadresser och platser. Att det hela utspelas just de dagar då muren faller och det yttre fysiska skälet till även den ungerska exilen bortfaller ger givetvis extra substans åt skildringen. Men Márky stannar inte där utan låter sin berättare söka vidare i det finstilta spelet makarna emellan. Inte minst handlar det om språkliga avstånd och olikheter, om oförmågan att på allvar och på djupet kommunicera med varandra. Är kanske hemlösheten i tillvaron ytterst en fråga om språk och tystnad? Eller är det tvärtom för att till sist återfinna sig själv, sina rötter och sitt eget jag som Kristof frivilligt går in i tystnad? Är tystnaden i så fall i själva verket inte alls en fråga om hemlöshet utan
en hemkomst?
Márky ger utrymme åt sådana tankar på bokens sista sidor, där hon också raffinerat låter sin egen författarroll flyta samman med bokens berättarröst. Kanske handlar hennes bok i själva verket om den ofrånkomliga språkliga exil som är hennes egen
som författare, hur väl "integrerad" i det svenska samhället och det svenska språket hon än är?
Orter långt från varandra