Två sätt att se på lyckan

Om man får tro Mario Vargas Llosa leker barnen både i Frankrike och Peru en lek, där det stående svaret på frågan var paradiset finns är "om hörnet" (en la otra esquina). Den leken har bidragit med den välfunna titeln till hans senaste bok, där två kända historiska personer porträtteras såsom företrädare för var sin vision av det eftersträvansvärda paradiset här på jorden. Det är den självuppoffrande och samhällsreformatoriska skribenten och agitatorn Flora Tristán i 1840-talets Frankrike och femtio år senare hennes dotterson — faktiskt! — den självcentrerade och civilisationskritiske konstnären Paul Gauguin. Kontrasten mellan dessa båda löper som en röd tråd genom de tjugotvå jämnstora, åskådligt närgångna och järnhårt disciplinerade kapitlen, vartannat om Flora och vartannat om Gauguin. Båda parallellhandlingarna leder fram till huvudpersonens död, i sviterna efter överansträngning respektive syfilis. Utan att själv behöva använda pekpinnar kan Vargas Llosa här presentera en ymnig provkarta på möjliga livshållningar.Grundlig researchEfter sina tidigare rätt machobetonade och typiskt latinamerikanska romaner i nutidsmiljö tycks Vargas Llosa nu vara inne i en period av historiska halvdokumentärer, där motiv och problem är internationella och allmänmänskliga och författarhållningen så mogen och klok att somliga retar sig på den. Bockfesten, om Dominikanska republikens ökände diktator Trujillo, var ett kraftprov i genren, och den nya romanen är fullt ut i samma klass. Den har förutsatt en trägen, envis och grundlig research men också en starkt personlig inlevelse för att persongalleriet ska bli så levande som det faktiskt blivit.Flora Tristán, vars "illegitime" far kom från Vargas Llosas hemland Peru, arbetade under ett par årtionden ihärdigt för kvinnornas och arbetarnas sak genom böcker, pamfletter och opinionsbildande resor runt Frankrike. Hon var intelligent och stilig men hade ett olyckligt och tidstypiskt äktenskap bakom sig och var trött på karlarnas uppvaktning. Hennes vision präglades av rättvisa, jämställdhet, optimism och kultur; hon avvisade våld och extremism av alla slag men skrädde inte orden mot det dåvarande samhällets klyftor och grymheter.Gauguin däremot lämnade en framgångsrik bana som först sjöman, sedan börsmäklare och ett äktenskap med en storvuxen men rätt konventionell danska, "Vikingabruden", och hans snabba genombrott som målargeni hängde samman med hans hänsynslösa strävan efter naturlighet, utlevelse och primitivitet. Romanen skildrar de sista åren av bådas liv i Frankrike och Peru respektive respektive Tahiti, Paris och Marquesasöarna. Llosas egen hållning av medkänsla — i fallet Gauguin mera kritisk, gentemot Flora Tristán medsjälsfrändskap och beundran — lyser igenom i hans säregna teknik att använda växelvis andra och tredje person — t ex "du, Florita", och strax efteråt "hon". Båda huvudpersonerna tänker ofta tillbaka på tidigare skeden av sitt liv och får därigenom presentera brottstycken av bakgrunden. Det är en målmedveten komposition som ibland kan ge ett lite väl mekaniskt intryck, men det är effektivt som metod att klarlägga och ge konkretion åt en stomme av faktiska historiska händelser. Det är en prestation attge en så fyllig bild av den tidens samhällsförhållanden, idédebatter och inte minst vardagliga försörjningsproblem utan att det blir mer av föreläsningston än det blivit här.Åsne och KataFlora Tristán är rätt känd på kontinenten och förstås i Peru, och Vargas Llosa har inte behövt uppfinna någon karaktär åt henne, men porträttet är levande och mångsidigt, med drag man känner igen hos både Åsne Seierstad och Kata Dalström. Gauguin vet alla ju ännu mer om, men helhetsbilden med alla storhetsdrömmar, den sexuella aptiten, det vagt religiösa svärmeriet för vildar och kannibalism etc tycks ändå vara ganska personligt uppfattad.I vad mån de fritt fabulerande inslagen strider mot historiska fakta är svårt att bedöma; det enda jag själv kan upptäcka är att det nog inte fanns någon kommunal busstrafik på Tahiti på 1890-talet, före bensinmotorns genombrott (men det är nog översättaren som missat dubbeltydigheten i det spanska ordet coche — buss eller diligens). En hel rad kända personer skymtar i periferin — Liszt, Marx, Strindberg och naturligtvis van Gogh — och om dem liksom om sociala förhållanden har Vargas Llosa varit noga att läsa på. I de brytningar mellan olika livsåskådningar som speglas i handlingen finns bland annat en spänning mellan katolskt och protestantiskt agnostiskt, där Vargas Llosa uppenbart dras åt den senare.Ambitiös reformistÖver huvud taget är det en sympatisk och ambitiös person, långtifrån en del andra latinamerikaners bohemgenialitet, som möter oss i denna gedigna och breda historiska berättarkonst. Mot slutet kan man några gånger märka en liten aning av nästan rent fysisk trötthet, men som helhet är Paradiset finns om hörnet en imponerande arbetsseger. Det finns en reformistisk och genomskådande hållning som är rätt naturlig hos den förre presidentkandidaten m.m. Vargas Llosa. Att han skall ingå i den grupp som skall dela ut det nya stora priset åt författare inom humaniora talar för att det kan bli en viktig internationell institution vid sidan av Nobelpriset.