Tusen arbetslivsmuseer i händigt format

Man har inte angivit någon redaktör för boken, däremot skrivs i försättsbladet vilka som svarat för formgivning och research. Men den som plåtat de flesta nytagna (fina) bilderna är Torsten Nilsson (inte presenterad), vid Arbetets museum i Norrköping, och pratar man med honom får man intrycket att han varit bokens redaktör. Inledningen har dock skrivits av Jan af Geijerstam, Stockholm (inte heller presenterad). Det skulle hedra utgivarna om sådana här oklarheter undanröjdes till nästa upplaga. Det kan väl inte vara omöjligt att i klartext peta in brukliga upplysningar om vem som gjort vad?Boken har ett händigt format, den går lätt ner i handskfacket på bilen, men någon pocket är den rakt inte. Den är rikhaltigt illustrerad, både med nya och gamla bilder. Man kan dock invända mot omslaget att det knappast lockartill läsning. Därtill påminner utseendet alltför mycket Byggforskningsrådets tråkiga rapportböcker från 1970-talet. Men skenet kan som bekant bedra, och innehållet är riktigt angenämt. På drygt 200 sidor presenteras landskapsvis både relativt okända och mera kända museer som i vid mening anses ha med arbetslivet att göra.Ojämn fördelningSverige har över 1300 arbetslivsmuseer. Boken lyckas täcka 1000 av dessa, och då kan man hitta bl a tvättmuseer, järnbruk, en flygande DC3:a, skonerter, skofabriker, bogserbåtar, jordbruksmuseer, vårdmuseer — och en oherrans massa museijärnvägar. I språnget från plog till dator illustreras på olika museer industrialiseringens förutsättningar, men även klasskillnaderna vid sekelskiftet 1900. Exakt hur fakta från landskapen samlats in är oklart, men de har väldigt olika "tyngd". Vissa har ett 20-tal sidor, medan andra bara får fem. Till de sistnämnda hör märkligt nog Gotland. Att till fjärde upplagan få en mer likartad redovisning landskapen emellan är ett önskemål, både vad gäller urval och tilldelat utrymme. Gotland (5 sidor) kan väl rimligen inte ha ointressantare museer än t ex Västmanland (12 sidor)?Det här är tredje upplagan. Kanske förvånar det att Riksantikvarieämbetet ligger bakom en sådan här bok, men både RAÄ och Historiska museet har på senare år förändrats radikalt. RAÄ har nästan helt släppt sitt ansvar för fornsaker, från äldsta tid till Gustav Vasa — medan Historiska museet tycks se som sin uppgift att producera provocerande nutidsutställningar av halvt barnpornografiskt snitt eller sådana som retar slag på Israels ambassadör.På sätt och vis är den här boken en ideologisk, t o m politisk produkt. Om det förr fanns en genant brist på intresse för den samtidshistoria som är Arbetets historia så håller pendeln nu på att slå över åt andra hållet. Numera kan också museer inom denna sfär dela på fyra miljoner per år som delas ut av Riksantikvarieämbetet. För dem som anser att Sveriges historia börjar med Hjalmar Branting måste detta kännas tryggt.