"Innan solen går upp ska inte en råtta eller hund leva i den här stan."
Det är en het natt på hotell Le Meurice. De allierade närmar sig Paris. Men snart ska staden sprängas i luften, som en dödlig avskedskyss från de tyska ockupanterna. Det vill säga, om inte den svensk-franske affärsmannen Raoul Nordling dyker upp genom en lönndörr och ställer sig i vägen – i ett veritabelt kraftprov för just diplomatin. Denna konstart som under rätt omständigheter sägs kunna tämja barbariet.
Tysklands general von Choltitz skrattar först åt erbjudandet om en fredlig reträtt, men natten är lång. Och vi vet ju faktiskt hur det går; Notre Dame och Saint-Lazare står fortfarande kvar, och när Paris befriades den 25 augusti 1944 var det utan förödelse.
Fokus i Cyril Gelys pjäs ligger istället på hur det kan ha gått till när von Choltitz övertygades om att gå emot Hitlers direkta order att aldrig låta staden falla i fiendens händer, annat än i ruiner. Raoul Nordling uttömmer alla strategier, från bilden av det sköna Paris i gryningen och miljoner hotade människoliv via generalens personliga eftermäle till den hämnd som skulle ha sköljt över Tyskland om den franska huvudstaden blivit till grus. "Det är er plikt att hålla en dörr öppen mot framtiden", vädjar diplomaten.
Den nattliga drabbningen mellan dessa två män hade kunnat bli ett intelligent sätt att ge kropp åt en inre kamp kring de frågor som skulle komma att bli centrala efter kriget: var går gränsen för absolut lydnad? Om en order är absurd, är det då inte en plikt att ifrågasätta den? Och, kan försvaret att man bara lydde order någonsin vara ett verkligt försvar? I stället blir pjäsens centrala konflikt en teknikalitet: Hur ska vi föra generalens familj över gränsen till Schweiz om han väljer att rädda Paris? Rent dramaturgiskt är "Diplomati" därmed något av en besvikelse.
Regissören Philip Zandén gör med sin ensemble mycket av en text med sviktande struktur, men hade ändå behövt ett starkare grundmaterial. Föreställningens behållning – för det finns en sådan – ligger dock i det tunga mötet mellan Allan Svensson som trött krigsmaskin och Tomas Bolme som livsnjutare med en stor uppgift på sina axlar. Dessutom måste Lars Östberghs intelligenta scenografi nämnas, där hotellväggarnas vita bågar ger rummet en kuslig känsla av mausoleum. Här är döden nära, även om Paris överlever natten.