Att läsa Joyce Carol Oates nya roman De fördömda är som att hungrig inta en dignande buffé. Man glupar i sig, njuter, tar om, tar för mycket – och blir på tok för mätt. Och ligger flämtande på golvet och försöker smälta tumultet inombords. Vad var det som hände?
De fördömda är en omåttligt rik, levande, myllrande, ja, i det närmaste överlastad, berättelse, placerad i början av 1900-talet. Det är en tid då dogmer börjar ruckas på. Kyrkans makt ifrågasätts. Svartas, kvinnors och arbetares rättigheter är inflammerade frågor. Den vita, manliga hierarkin hotas. Och så har vi förbannelsen som skildras, fasan som likt ett giftmoln blåser in i Princeton, New Jersey, 1905–06, med ångest, sjukdomar och död i släptåg. Detta är en gotisk roman, fylld av mystiska händelser, skräckinjagande demoner och ondskefull död – och en satir över en välbärgad universitetsstad, märkt av maktkamp, unkna värderingar och synd.
Oates skrev en första version av romanen redan 1984, som en del av sin gotiska svit som inleddes med magnifika Bellefleur och som har ambitionen att i sagans form skildra Amerikas historia. Men hon blev inte nöjd och la den åt sidan. För att nu, trettio år senare, ta fram den igen.
Vilken tur. För även om jag är däst efter läsningen, är det här en bok jag inte vill vara utan. Inte minst är det fascinerande att följa hur Oates bygger upp sin berättelse. Romanen är upplagd som en krönika, en mans försök att beskriva vad det var som hände de där ödesdigra månaderna då förbannelsen kom till Princeton.
Nedtecknare är MW van Dyck II, en amatörhistoriker som hyser ett alldeles särskilt lidelsefullt engagemang för de outsägliga händelserna, och som ägnat livet åt att söka ”fakta” i skeendet, och åt att sammanställa sina källor. Materialet – dagboksanteckningar, vittnesskildringar, en predikan, feberdrömmar – är ett trilskande pussel. Bitarna är många och spretiga och berättaren skarvar med kommentarer och ursäkter. För läsaren blir resultatet ett, trots sitt mörka innehåll, uppsluppet litterärt hopkok. Trassligt emellanåt, men också tillåtande och kul – och skickligt utfört, både av Oates och av översättaren Ulla Danielsson.
Inte heller går det att riktigt lita på berättaren. Vem är egentligen denne van Dyck? Osäkerheten skapar en spänning, en oroande känsla av att något hotar runt hörnet. Vad som helst kan hända. Och det händer, jag lovar, djupt nere i Träskriket, på den andra, mörkare sidan (ja, det finns en hel del paralleller till Oates novell Nattsidan som var del i UNT:s e-boksprojekt i våras).
Både Sherlock Holmes och en kapten som råkar heta Oates dyker förresten upp. Man blir överraskad, men ändå inte: De fördömda är en uppvisning av en författare på lekhumör, som blinkar till sin egen förmåga – eller oförmåga – att i skönlitterär form navigera i livets mysterier.