Vilket är världens lyckligaste land?
Nej, ni lär inte gissa rätt: enligt en undersökning som den nigeriansk–amerikanske författaren Teju Cole har hittat är det Nigeria.
Eller: var, för den bok som nu föreligger på smidig svenska är i själva verket hans debut och utkom redan 2007. Den känns som en naturlig pendang till genombrottsverket "Öppen stad" (2012): där flanerar berättaren i New York, här flanerar han i Lagos. Han är emigranten som återvänder hem på ett kort besök, som träffar släkt och gamla vänner, som iakttar och reflekterar, ständigt i förhållande till en och samma fråga: skulle jag kunna leva här? Formen är i ännu högre grad en blandning av dagbokens och reportagets, illustrationerna är författarens egna svartvita fotografier. Genrebeteckningen må vara roman men det fiktiva inslaget verkar minimalt.
Det är en mörk bild Cole tecknar – så mörk att den nog skulle uppfattas som rasistisk om han inte själv varit afrikan. Infrastrukturen är usel och trafiken ett kaos, strömavbrott är så vanliga att medelklassen håller sig med egna generatorer. Och så är det mutorna. Redan på nigerianska konsulatet i New York måste man betala mutor om man vill få ut sitt pass i rimlig tid. I Lagos stoppar polisen rutinmässigt nyttofordon för att utkräva mutor. Blir man överfallen av ligister som hotar en till livet för att få pengar är det meningslöst att tillkalla polis för polisen ska ha minst lika mycket betalt som ligisterna. På stadens internetkaféer sitter unga män och skriver nigeriabrev. (Nigerianerna är lysande berättare, skriver Cole, det är därför nigeriabreven fortfarande kan fungera.) Våldet finns överallt. När två bilar krockar stiger chaufförerna ut och pucklar på varandra. Inbrott och rån – också rånmord – är vanliga och rättvisan är inte mindre brutal: när en elvaåring – kanske – begått en stöld på marknaden jagas han av folkmassan, grips, kläs naken, får ett bildäck trätt över kroppen, översköljs av bensin – och bränns sedan till döds.
Men den nigerianska lyckan?
I den mån den verkligen finns består den i att man beslutsamt blundar för allt som är fel. Är låset på säkerhetsbältet i bilen sönder säger chauffören: ”dra bältet över bröstet och sätt dig på spännet.” Politiken fungerar på samma vis. Kritiska röster uppfattas som opatriotiska, Nigeria förtränger sin historia, både slavhandeln och den postkoloniala periodens otaliga kupper och motkupper. På nationalmuseet presenteras hela raden av diktatorer fullständigt okritiskt, som om var och en fått en blankett att fylla i efter egen önskan.
Man skulle gärna höra vad Cole har att säga om dagens Nigeria där BokoHaram – som kontrollerar ett område lika stort som Belgien – bortför skolflickor i hundratal och tvingar dem till äktenskap, spänner sprängämnen på tioåringar och skickar ut dem som självmordsbombare och hotar döda alla som vill rösta i demokratiska val. Presidenten – han heter intressant nog Goodluck Jonathan – gör vad han kan för att upprätthålla den nigerianska lyckan: han var noga med att framföra sina kondoleanser till fransmännen efter attacken mot Charlie Hebdo men sa aldrig något om att flera tusen av hans egna landsmän just hade mördats när BokoHaram jämnade två byar med marken.
Mot dagens bakgrund skulle det vara cyniskt att som Cole se Nigeria som förstklassigt litterärt stoff: ”plötsligt känner jag en vag medömkan med alla författare som tvingas utöva sitt yrke i sömniga amerikanska villaförorter och skriva skilsmässoscener symboliserade av mycket långsamt diskande.”