"Lovtal" och "Nya lovtal" är titlarna på två av Per Wästbergs tidigare böcker och nu kommer en tredje samling "Lovord", närmare bestämt 27 stycken. Genren har gamla anor. Eulogia, bokstavligen lov-tal, kallades under antiken i första hand en oration för att hugfästa minnet av någon bortgången närstående, medan panegyrik var termen för minnesord på vers eller prosa över någon i det offentliga bemärkt person. Det grekiska ordet panégyris betyder stor folksamling eller högtidspublik.
Flertalet av dem Wästberg hyllar ligger någonstans mitt emellan. Kjell Espmark till exempel var skolkamrat och sedermera kompis i Svenska Akademien och hör därmed till de närstående, medan Tomas Tranströmer visserligen är Wästberg personligen bekant sedan ungdomen men i egenskap av Nobelpristagare mer värdig en panegyrik. Majoriteten utgörs av personer som belönats med ett eller annat pris vid vars utdelning Wästberg medverkat som talare: Per Gedin, Göran Sonnevi, Carola Hansson med flera.
Retoriska åtbörder, storslagna metaforer och rytmiserade fraser hör lovtalet till och gör sig i talarstolen men kan bli tröttande vid tyst läsning. En allvarligare begränsning som genren ålägger sina utövare gäller mörkare inslag i den hyllades personlighet. Det passar sig inte att påtala egenskaper som högmod och självupptagenhet hos dem man lovordar, inte heller att gå in på pinsamma episoder i deras liv. Eftersom författare – det rör sig här huvudsakligen om sådana – är lika sammansatta av ont och gott, högt och lågt som alla andra, kan det ensidiga framhävandet av deras förtjänster beröva dem verkligt liv.
Ett fall där Wästberg tänjer på gränserna är Olof Lagercrantz, personligen bekant till honom sedan ungdomen och hans företrädare som kulturchef på Dagens Nyheter. Lagercrantz var ökänd för sin ombytlighet, vilket förskaffade honom åtskilliga fiender. På den punkten hymlar Wästberg inte utan skriver rakt på sak: ”Olof kunde, då det begav sig, bli fräck, oanständig, lynnigt trolös, högdragen – förutom maktfixerad och intill grymhet sarkastisk.” Det är hårda ord, och att Wästberg kostar på sig sådan uppriktighet förklaras av hans ännu större beundran för Lagercrantz positiva insatser som redaktör och kulturskribent. En annan orsak är medkänsla: ”Olof levde nära den ångest och melankoli som sedan generationer vilade över hans släkt.”
Man anar också en viss svaghet hos borgarsonen Wästberg för så kallat fint folk, adliga eller på annat sätt högt uppsatta på den sociala rangskalan. Det skymtar i hans tal till Kristina Lugn när hon 2009 mottog Övralidspriset. Hennes far var officer, slutade som general. Som pappa visade han en grymhet mot sin dotter som präglat henne för livet, men Wästberg avfärdar det på några rader: ”Pappa tar henne för första gången till en biomatiné, hon jublar, men väl framme säger pappa: ’Det blir ingen film, vi går hem.’ Flickan gråter. Pappa: ’Jag vill lära dig hur det är att bli besviken.’”
Friare kan Wästberg känna sig när han hyllar en sedan länge avliden person. Adolph Törneros, död 45 år gammal 1839, var en modersfixerad lärd ungkarl, professor i latin vid Uppsala universitet. Han deltog gärna i stadens kulturella umgängesliv men trivdes ännu bättre på resa – inte i stora världen utan på den sörmländska landsbygden. Sina intryck därifrån beskriver han i brev och dagböcker som bjuder den finaste naturlyriska prosa vårt språk kan uppvisa. Kärleken till det svenska kulturlandskapet delar han med Wästberg som mot slutet av sin bok ägnar detta landskap ett eget lovtal.